Texter till Sprida Mening
Här kan ni läsa alla de texter som skickats in till Sprida Mening. Allt får inte plats i podden, men här tar vi med både det som hörts där och det andra. Vi har också inspirerats till att göra låtar, sätta musik till några av texterna som även de finns att ta del av på sidan.
Magnolia
Av Gun från Härnösand
Magnolia,
Magnolia,
du blommar
obekymrad om
corona, corona
Lyser glad
mot folktomma parker
Friheten väntar
Stängda dörrar
öppnas sakteligt
så småningom,
så småningom
i Magnolians
leende, blommande
dans
Guds eget varma leende
genom dörrar på glänt
Den jag vill ha
Av Anna-Karin från Stockholm
Den jag vill ha
En längtans fågel med vingar
Göra det man vill själv
Allt det man längtat efter
under sina år från skolan till vuxenlivet
Ett minne som flyger bort för denna gång
Och för alltid
Det sitter långt borta någonstans
Där ingen finns till
En längtan att flyga
Till ett annat land
Där man befinner sig
Och får upptäcka det man vill
På det sätt man vill
I Coronaskuggan
Av Gun från Härnösand
Applåderna har tystnat
Ridån gått ner
Var det inte mer?
Sista akten
Scenen mörk
Vi gick ut
men ingenting
var som förut
Våra ytterplagg
gav oss garderobiären
med en sorgsen blick
Nästa föreställning inställd
tills vidare, tills vidare
Men utanför lokalen
möttes vi av ljus,
vårens ljus,
vårens ljus, ett himlens eget ljus
fylld av fågelsång
Barbaras historia
Av Barbara som bor på Blomsterfonden.
Från det att jag var 1 ½ år gammal, tills att jag var 7, bodde jag inte med min mamma och pappa. De bodde i Berlin där min pappa satt i arbetsläger, det var på trettiotalet i Tyskland där Hitler hade tagit över makten.
Min pappa var socialist och dömd för det, och honom hade jag aldrig träffat. Jag bodde hos min mormor i Ungerns huvudstad Budapest.
Där i lägenheten var många sjuka. I tre rum och kök bodde förutom mina morföräldrar, en blind moster, en blind morbror, samt en fungerande morbror. Och ibland en morbror till Jag sov i en spjälsäng inne i mormor och morfars rum. Mamma kom på besök ett par gånger, och fick sova inne i vårt rum hon med.
Jag fick inte leka i lägenheten, med två blinda som kunde trilla på leksakerna, men mina två lekkamrater som bodde i huset, Otto och Martha var syskon och hade ett stort matrum med ett matbord som vi lekte under. Vi lekter alltid Sjukhus, eftersom alla jämt var sjuka. Jag skulle bli doktor. När pappa blev släppt ur arbetslägret 1937 skrev de ett brev där de ville att jag skulle komma med dem till Prag, de skulle fly från Berlin dit, eftersom de också var judar och i fara.
Jag dikterade ett långt brev för min mormor och svarade att jag vägrade. Jag ville vara kvar där hos Mormor och morfar. Saken var den att jag hade det bra där, och styrde och ställde som sjuåring rätt mycket som jag ville över familjen. Men till slut blev det av ändå och jag fick träffa mamma och för allra första gången min pappa vid tågcentralen i Budapest. Jag såg på honom bestämt upp och ner.
”Du ska inte tro att jag tänker kalla dig pappa. Du är Stefan.”
Han tittade tillbaks på mig innan han svarade lugnt.
”Jaha. Stefan.”
Jag fortsatte kalla honom Stefan tills att jag var 12.
Ett halvår senare flydde vi till Sverige där de hade vänner, och jag blev mycket riktigt också som jag hade tänkt doktor. Jag träffade en engelsk flygare, som jag gifte mig med, och vi fick två pojkar, Stefan och Ricky, samt en dotter Ann. Jag har haft ett bra och rikt liv. Bor nu på Blomsterfonden och har ett trevligt landställe i Stockholms skärgård.
Av mina två lekkamrater under matbordet i Budapest överlevde Martha kriget. Otto blev som femtonåring, 1944 skjuten av pilkorskrigare i Budapest.
Hep Stars
Av Inga-Lill på dagverksamhet i Hässelby
Jag kan texterna
Jag kan texterna
Cadillac, Sunny girl
man är hes ibland
Hep Stars
Jag kan texterna
Jag kan texterna
Jag minns mitt 60-tal
Svenne Hedlund, Krister och Benny
Hep Stars
En bit av livet
Av Seppo från Ö-vik
Jag vill inte tala om det dåliga
Jag har så många minnen som jag inte vill minnas
Negativa minnen
Jag minns dom men jag vill inte tala om dom
Och så finns motsatsen, de positiva
Jo de är ganska många de också
Jag har till exempel klappat en älg, han brydde sig inte,
han sa ingenting.
Livet är mycket, kontoret är fullt
Hopplöst fall
Jag har en bild av mamma i plånboken där hon är elva år
och väger tretton kilo
Skinn och ben
Mamma Eila var krigsbarn
Hon dog på sjukhuset i Övertorneå när hon var 36 år.
I väntan på damernas
Av Stig-Åke i Lövestad
Dagen var här, lördag. Morsan hade strukit den bländvita skjortan. Vi rustade oss för en helafton på Folkets Park. Rustade oss för jakten på "tryckare". För det var ju där det stora äventyret startade. Jakten på "tryckare" skulle i slutändan, i bästa fall, belönas med en "damernas dans". Det innebar att bli utvald och uppmuntrad av någon som klev över dansgolvet, nickade mot dig. Man var utplockad, en kvällens segrare. I vart fall i damens och dina egna ögon.
Det var en vink som betydde: "Dig väljer jag i afton. Dig hedrar jag, ger dig min dans". Då är man för en afton James Dean och Örnsköldsviks hjälte. Men dessförinnan hade man svirat och svettats sig igenom fyra, fem timmar på dansgolvet, kanske till Tore Ehrling storband med nestorn Martin Tidlund på tenorsax. Men det viktigaste var ändå tryckaren, tryckarna. De var vägen fram till det som man bara viskade om. Det var då man i bästa fall fick trycka en vacker och sensuell dam i sin breda och trygga famn. Motsatsen kunde givetvis hända. Men det förtiger jag här.
Vid den här tidpunkten kunde man vara en bra bit salig och farligt nära "kilastadigt-syndromet", och kanske inte så långt borta från förälskelsens utmarker.
Nu hoppar vi några timmar framöver. Kvar fanns i värsta fall plåga och nöd, tjugo minusgrader och stjärnorna gnistra och glimma. En mil hem att fotvandra...isgata eller snödrivor. Kortkalsonger modell Y-front. Jo, stil var det, ända in.
Inte en människa syntes till. Bara mjölkbilen som dundrade fram i snöyran. Men där stapplade någon med iskalla öron under sin stiliga Stetson och någon hade redan nu börjat tänka på nästa lördag. Nästa tryckare och nästa damernas på Folkets Park.
Mycket av det här skildrade kan kanske idag ses genom ett löjes skimmer, men kanske mer ändå som en rörande liten berättelse om en tid när romantiken och ömheten fortfarande levde och skymtade bakom den låtsade tuffheten. Dessa rader som tar fasta på att vi bakom masken av Humphrey Bogarts tuffa Stetsonhatt och Clark Gables sneda förföriska leende, bara var småstadsgrabbar som med varm blick såg på sina liv med ömhet.
Höstseglats
Av Ilmar från Örebro
Vi rör oss som skepp i natten
Lika kompasslösa som älskogens andning
Lodet svänger fram och tillbaka
En våg bryts när vi äntligen möts
När vi ger oss inför havets slut
Himlens avlägsnande
Utan Gud
Men i vår egen kyrka
Ropa inte mitt namn
Det vore högmod
Jag har inget
Och I din trädgård är jag förlorad
Som den lilla pojken på stigen
Vilsen i sig själv
förlorad i skogen
Till sist gråtande
vid din bäck
Lyse på cykeln.
av Bertil i Degeberga
Tidigt 1940-tal hade vi en fjärningsman i Hammar som hette Karl Kvant, han var väldigt snäll.
Han fick en dag påstötning av landsfiskalen i Åhus, att han skulle ut och titta efter cyklister
för att de cyklade utan ljus om kvällen. Vägen gick rakt förbi Hammars skola,
och så vid affären där gick vägen upp mot Fjälkinge, det var som en trekant där, och
där ställde sig Kvant. Och drängarna på den tiden hade ju inte råd med lyse på cykeln,
men de samlades vid affären, och satt på trappan där.
Då var det nån som sa:
- Kvant han står där men han kan ju inte ta nån. Vi kör min själ hem och tar en foderbeta.
Och de där foderbetorna de var ju avlånga, så de urholkade betorna och skar av locket där uppe. Och så satte de i ett stearinljus i den. Och så satte den där fram på stapeln på cykeln.
Och så var där en som cyklade runt, och så småningom slockna ju ljuset i lyktan, och Kvant han snurrade där. Men så sa han:
- Ja jag kan ju inte ta dem för de har ju ljuset.
Sen gick han hem. Så gick det när landsfiskalen skulle lägga sig i.
Karantänpsykologi
Av Kent från Stockholm
På grund av att vi är olika individer med skilda livssituationer, resurser och förutsättningar samt för att pandemin anfäktar hela världens länder och folk vilka lever i olika samhällsystem skiljer sig dessa länders politik och religion från varandra.
Därför finns inte några allmänna lösningar för hela världen på hur de skall tänka och handla för att uthärda karantän psykologiskt. Således kan jag endast utgå från min egen livssituation vilken är 62 år gammal sjukpensionär i Sverige.
I min ovanstående situation behöver jag endast undvika stora folksamlingar med trängsel exempelvis att åka kollektivtrafik som tunnelbanan, bussar eller besöka köpcenter, varuhus, bibliotek, biografer, restauranter och barer samt liknande ställen under rusningstid.
Det råder ännu inte utegångsförbud i Sverige vilket gör det möjligt för mig att vistas utomhus i glest befolkade områden.
Finland
Av Lars från Stockholm
Finnarna är trevliga
Dom har alkoholmonopol
Ölet heter Lapin Kulta
Det är ett gott öl
Dom som bor i lägenhet har egen bastu
Alla i Finland har egen bastu,
det var det en finsk man som sa
Badar i 130 grader
Häller på vatten hela tiden
Dom har den varmaste bastun
Använder björkris och slår varandra på kroppen
Dom är vana vid det
Brukar vinterbada i en vak
Det är deras tradition
Dom mår bra av det
Har tävlingar i bastubad
En satt i 20 minuter
Han vann
Sen dog han
Dom har skidtävlingar
Finland är ett idrottsland
Rundgång
Av Hans från Stockholm
Morgonen fiskar efter liv
Dagens liv, ett liv idag.
Ska jag få leva ännu en dag?
På jorden.
Sen i jorden.
Det går runt, runt.
Ett liv
Av Helena i Vällingby.
Ingen härinne frågar vad jag gjorde
I mitt liv.
Det verkar som om de tror
att jag kom till världen så här
och vill ha deras sympati.
Ingen härinne verkar vilja lyssna.
mina ord kommer inte ut rätt.
De säger ”ja, ja..”
De orkar inte vänta.
De vill nog inte veta.
Det låter kanske fånigt,
men det är faktiskt sant.
Vi har alla levt ett liv.
Konstnären vid Brösarps Backar
Av Åke i Olseröd
1945, när jag var 11 år, så cyklade jag och min två år äldre bror runt Skånes kust.
Vi utgick från Sölvesborg där vi bodde, och sedan körde vi runt hela Skåne längst med kusten.
Vid Brösarps Backar såg vi en liten skylt där det stod ”Varning för tjuren”,
och min äldre bror som målat med oljefärg sa ”Det där är gjort med konstnärsfärger”.
Så vi gick in bakom kullarna och buskarna, och där satt Fritz Kärfve, som var en känd konstnär på den tiden.
Han hade hängt ut den skylten för att hans fru skulle plocka upp honom senare med bil, och skulle veta vart han satt.
Och han satt där i allsköns ro med fin utrustning, stor vacker palett, en fin liten stol
och ett stort staffli. Och jag tänkte ”Det där är väl inte dumt, det skulle jag kunna tänka mig”
Min äldre bror var 13 år och målade redan, men så slutade han att måla och jag övertog hans målarlåda. Och sedan har jag varit igång hela livet, med färg och form.
Min far hade en ganska stor lanthandel i Sölvesborg, och den hade grundats av min farfars far 1864. Och de hade fått för sig att jag skulle ta över den här firman vilket jag inte alls var inne på själv. Så det var nog så att jag växte upp med förväntan att jag skulle ta över den här affären, och en större gård som hörde till. Men när jag sedan började på Konstfack hade affärerna börjat gå utför med lanthandeln. Detta var ju femtiotalet när man redan hade börjat bygga större varuhus utanför staden, och sedan lyckades far sälja sin affär till EPA 1961.
Pappa hade nog förväntat sig något annat av mig, men han var ju inte svår, han förstod att det var det här jag ville göra. I Sölvesborg däremot, som var en liten stad med 6000 innevånare, förväntades jag ta vid efter min far. Och det var någon som sa
”Ja du blev ju konstnär, men du var ju konstig redan innan.”
Så det var man nog i deras ögon.
Rödvin
Av Lars-Ove på dagverksamhet i Hässelby
Smakar underbart, underbarare än underbart
Smakar underbart, bättre ju äldre det blir
Rödvin är det godaste, godare än godaste
Rödvin är det godaste, smakar underbart.
Där allt kan hända
Av Johan från Ö-vik
Där allt kan hända blir folket inte rädda
Där allt kan hända händer ingen bilkrock
Där allt kan hända blir det inga krig
Där allt kan hända hittar man sanningen i ordet
Pennan
Av Lars-Ove i Hässelby
Skriva från nio till kvart över tre
Dator numera ej på maskin
Oftast om fritiden, hela köret
Pennan, jag jobbar med pennan
Att skriva är roligt
Att skriva är fest
Att skriva är roligt
Pennan är bäst
Varför
av Ulf från Stockholm
Varför ringer du inte mig stjärnan?
Kan bli klar först på måndag, därför är jag hetast nu
Han bara skrattar istället för att göra sitt jobb
Detta håller inte
Nu är det upp till dig, det skulle vara en dröm
Det våras för den maskinen
Känns till och med spännande
Behåller lugnet, se alla detaljer
Att komma ut ur bubblan
Av Marie från Ö-vik
Jag trodde kupolen var gjord av pansarglas, men den var gjord av is. En dag när jag grät så smälte glaset till min förskräckelse. Jag flaxade med armarna, men där fanns bara luft. Plötsligt iakttog jag inte omvärlden, jag satt mitt i den, världen. Jag kunde höra knastret av mina egna fotsteg mot gruset.
Hade det alltid låtit så?
Det hade jag aldrig lagt märke till. Ett sådant förträffligt trivsamt ljud. Vilka intryck, vilken HD. Måste sätta mig ner och ta igen mig. Fäller ut handflatorna för att ta emot mig. Trycker ner dom rakt i ett parti mossa. Mossa, ett sånt majestätiskt mysigt material. Så frasigt och krispigt, nävarna är lika lyckliga som gommen när den äter våfflor. Måste provtrycka mossan några gånger extra. Måste ta av skorna och provtrampa lite också, några trivseltramp. En sån fröjd för fotsulan, cant get enough.
Ett dricksglas. Det är blått med inbyggda bubblor. Så fint det ser ut om man håller upp det mot solen. Det är som att dricka vatten ur en diamant.
När kom alla vackra saker hit?
Eller kanske är frågan felställd;
Vart har JAG varit?
Jag har varit under samma himmel hela tiden
bara inte här. Hur kan Jaget anses vara det mest centrala som finns, om det så lätt kan upphöra att existera?
Är inte Jaget en sådan sak som värderingar, åsikter, känslor. Men om man saknar det, så är man ingen?
Alltså kan man vara både Ingen och Någon. Men visst, kan vara kul att variera sig. Men jag föredrar att vara Någon. Och det är det man förväntas vara. Alla frågor är byggda på att den som får frågan är Någon, tex Hur mår du?
Vill du ha ost eller skinka på mackan?
Vilken tröja är finast av dom här två?
Vilken är din favoritfärg? osv.
Det är enklare att tycka saker på riktigt, än att behöva hitta på för att vara artig.
Så därför är det bättre att vara Någon.
Förlåtelse
Av Lars från Stockholm
Om man sagt eller gjort något dumt
ber man om ursäkt
Om man råkar knuffa till någon
eller trampa nån på tårna
då ber man om ursäkt
Det kan vara svårt att ge sig själv förlåtelse
Till exempel när man blir förbannad
av att ha missat sin buss
Varför ska man be om förlåtelse
för sina synder i bönen ”Fader vår ”
När man vet att man inte har syndat
Domsöndagen
Av Lars från Medis 5.
Jesus återkomst
Jesus återkomst
Jesus kommer snart
Han kommer bli förskräckt
Han kommer bli förvånad
Tåg bilar bussar flygplan
Stress mycket folk
Han blir glad när Stefan Lövén är statsminister
Det vackra vädret
Han blir glad åt operamusik
Det är min grej
Musikaler, jag tror att han tycker om
Jesus Christ Super Star
Han kommer att njuta
Jag gissar att han har humor
Jag tror han har humor
Han kommer skratta åt filmen SOS
När dom åkte i sjön
när dom vispade glass
med båtmotorn
En del tror att han hittar på
Jag tror han kommer tillbaka
Kommer nån och säger att han är Jesus,
säger jag ”Äntligen”