Texter

Texter till Sprida Mening

Här kan ni läsa alla de texter som skickats in till Sprida Mening.  Allt får inte plats i podden, men här tar vi med både det som hörts där och det andra. Vi har också inspirerats till att göra låtar, sätta musik till några av texterna som även de finns att ta del av på sidan. 

Sex dikter skrivna av Robert från Zinkensdamm




Innan Natten


Innan natten har farit


har gud varit


Innan dagen kommer åter


är det gud som förlåter



 


Väntan på ljuset


Vintermörker


Snöstormssymfonier


Tunga sinnen


Adventskonserter


Lucia med ljus i hår


Julkonserter


Mörkrets tid


Väntan till nästa sommar


Sommarens tid



 

Sommardikt


Sommarrymden hög


Lärkan svingar sig i skyn


Gräset böjer för vindens sång


Jorden en planet


Gud skapade en gång





Regnet 


Det visa regnet


sjunger en sång om evighet


bortom här och nu,


Lyssna till regnet.


Glöm bort det som är


för ett ögonblick.


Förundras att vi lever


i evigheten.




 

Kinesisk klassisk musik 


Med klassisk musik


i mina rum


känns dagen lätt


och inte tung.


Det är ett underbart inre lugn.




 

Från mitt fönster


Jag kan från mitt fönster se huset mitt emot, se kökslamporna.


Tända i köken nu har snön börjat falla i gatlyktans sken.


Den faller och ringlar genom mörkret, täcker marken vit.


Nu har barnen börjat åka kälke i backen utanför,


de skriker och de skränar i kylan och mörkret.



Fem minuter

av Lisbeth Lundin från Stockholm



På radion sa de fem minuter


Fem minuter för att lämna sitt hem, sitt liv, sin identitet 


Fem minuter, vad skulle jag välja? Varma kläder, underkläder, tandborste, tvål


Fem minuter, familjens pass, pengar, smycken till mutor


Fem minuter, mobiltelefonen för att nå min familj


Fem minuter, vatten, mat, medicinen jag skall äta livet ut


När fem minuter har gått kommer jag troligen i likhet med dig min syster i Ukraina lämna mitt hem, mitt liv, min identitet utan annat bagage än min bottenlösa skräck

November


av Staffan från Övik


Löven faller


Bilen har is på rutan


Vinterdäcken på


Det går dåligt


Det går knövilgt


Att vara modig


av Theresa från Kalmar



Mod är en term som oftast används för att beskriva någon som är orädd.


Någon som inte fruktar någonting. Någon som kan besöka jordens alla hörn utan att tveka ellen känna rädsla. Någon som samhället har målat upp som någon slags förebild. En förebild som alla vill efterlikna.


En förebild som vi är tvingade att imitera!

Men hur kan någon som aldrig känner rädsla eller tvekan vara ett bra föredöme? Någon som aldrig går emot sin magkänsla eller känner för att ge upp.


Hur kan det vara styrka? Hur kan oändlig självsäkerhet en vara styrka? Styrka borde beskrivas som någon som går emot alla sina tvivel och rädslor och ändå gör sitt bästa. Någon som ser bortom sin fobi eller ångest.


Det är styrka. Styrka är mod. Det är att våga bestiga ett berg även om man har höjdskräck. Det är att våga åka flygplan även om man har flygskräck. Det är att erkänna sina imperfektioner eller fel och ändån förbluffa samhället med sina talanger eller färdigheter.


Att våga är mod, att våga är styrka. Att känna tvivel, rädsla, fruktan eller ångest men ändån göra presentationer eller läsa upp texter för publiken borde ses som mod.


Ordet mod måste få en ny beteckning.

En beteckning som visar att styrka och mod är någonting att kämpa för.

Jag tycker om

av Monica från Övik



Jag tycker om, tack och lov tycker jag om


Jag tycker om blommor


Jag tycker pm broderier


Jag tycke om grönt och orange


Jag tycker om moln


Jag tycker om sol


Jag tycker om Margaretha

Vintern står på lut

Av Gunilla från Västra Frölunda


Vintern står på lut

Grader nära noll

Blöta flingor dalar

Blåst från flera håll

Än går man säkert


gäller att ha koll


för när det fryser på

har balansen viktig roll

Hittade en tysk i Malmö

av Ritva från Finland

 

Föddes i Finland


Flyttade till Sverige 1976


Det är femtio år sen


Stenmark vet jag


Stannade halvt på dagis


Det var vi som ville titta på


I skolan läste jag svenska


så jag kunde en del när jag kom till Malmö


Sen hittade jag en tysk i Malmö


Vi flyttade till Spanien,


bodde där i 25 år


Sen tillbaka till Malmö


Och här bor jag nu


i Malmö

 

Febertoppen


av Imme från Övik



Dagen är lite tung fast det är en fin dag


Jag är lite svag i mina knän


Drick vatten säger brorsan i telefonen


Jag låtsats inte höra.


Drick vatten skriker brorsan i telefonen.


Vad skriker du för skriker jag, jag är inte döv.


Jag har bara en febertopp säger jag.


Vi hörs på torsdag säger brorsan.


Skidhistoria från Mjölby

Av Annagreta från Skärblacka 


Mina första skidor fick jag i 5-årsåldern, idag är jag snart 85 år.


Jag minns väl hur glad jag blev.

På 40-talet var det kalla vintrar och snö fanns det gott om. Mamma Sigrid stickade en mask som skydd för ansiktet. Vi skulle ha ögonen på varandra så att inte nästippen blev vit. Det var mamma som såg till att skidorna skulle fungera bra. Hon var uppvuxen på landet i Hälsingland och där var nödvändigt att kunna ta sig fram på snön. Skidsäsongen förbereds Så här gick det till. Vi hade järnspis i köket och det fanns en stång där spiskroken hängde.


Skidornas spets placerades i mellanrummet mellan spis och stång och skulle sitta i spänn för att få ”näbben” att vinkla uppåt. Det kunde ta lång tid, tyckte jag då. Men det skulle underlätta för farten i framtiden. Men först hade vi eldat under den stora kopparkitteln i tvättstugan. Ångan gjorde att skidornas virke mjukades upp och blev mer följsamt. Hur man fick bra glid Nästa moment var att tjära underredet både för att skydda träet för slitage och för att glidet skulle öka. Valla fanns inte då, men ibland använde mamma ett stearinljus, som hon gned fram och tillbaka på skidans undersida. Pjäxan träddes enkelt in under en läderrem. Sedan var det bara att träna på det vita underlaget.


Jag blev äldre och fick nästa skidpar och riktiga pjäxor . En skoning av metall fanns framtill på pjäxan en plös att dra i där bak och långa skosnören som kunde viras runt vristen. Bindningarna hade blivit bättre. Hela foten vilade stadigt med knäppning vid hälen. Min pappa köpte pjäxor, skidor, stavar och valla. Han var noga med att jag skulle ha bra grejer. Vallan Swix fanns nu i runda burkar. Det berodde på föret och temperaturen om det skulle vara svart, blått eller ofärgad paraffin.


Vid plusgrader var det klister som gällde. ”Digerdöds”-belöning och Skidans Dag Min syster Lisa lägger till; pappa gav mig 1 kr om jag orkade hela vägen från Måndalen i Mjölby till Sya skidstuga utan att ramla i backen som vi kallade för ”digerdöden”. När säsongen var över vilade skidorna liggande på vinden och var hopbundna med en kloss mellan. Det var för att bevara spannet och underlätta åkningen I Mjölby var det Skidans Dag 1948 i februari. Jag tävlade i 12-årsklassen tillsammans med mina kompisar. Jag vann och fick ett pris som följt med mig i hela livet. En platta i koppar med en skidåkande figur. I tonåren tävlade jag flitigt, med varierande resultat.


På skidorna stod det med stora bokstäver EDSBYN.


En liten ort i Hälsingland där den ledande tillverkaren fanns.

Livets smedja

av Yvonne från söder om söder



Vilka drömmar du drömt

Vilka chanser har du fått

Kärlek, omsorg, - mjukt och ömt

Eller sorger, - tungt och grått?

 

Mycket finns i livets smedja

Som skall formas in

Likt guld och pärlor i en kedja

Och så ganska mycket svinn

 

Starkt du vill ifrågasätta

Vad som var och vad som skedde

Stora frågor är ju detta

Och vartill allt nu detta ledde

 

Frågor existentiella

Speglas i ditt livs facett

Svaren sökes vid dess källa

Arbetet är aldrig lätt

 

Vänner kommer och är nära

Växlar livserfarenhet

Saknad kan va´ tungt att bära

Dock finns en mening just med det

 

Kanske ska vi så bevara

Livets närhet i vårt sinne

Inte alltför sorgsen vara

För man saknar endast lyckligt minne

Jag älskar fortfarande musik

av Gun från Göteborg

 

Jag var med i en kör som yngre


men det var många herrans år sen


Jag älskar fortfarande musik


Går för mig själv och sjunger mycket


Det blir mest schlager


I natt jag drömde


har jag haft på hjärnan jättemycket


Leende mörkbruna ögon


men det har jag inte själv

Ur tystnaden


av Kajsa från Rio



Är jag här nu?

Var det hit jag skulle?

Här är ganska bra.

Inte så ensamt

som jag trodde.

 

Jag ser dig

Och jag hör dej.

Har du varit här

hela tiden?

Varför har du

Inte sagt nåt?

 

Så vackert

allting är i höst.

Det är inte ljuset

och inte färgerna.

Inte bara i alla fall.

Utan en stark känsla

av glädje och hopp.

 

Jag har fyllt min palett

Med de vackraste

färger jag kunde hitta.

Med lysande blått, vitt,

gult och orange

försökte jag fånga

det jag trodde att jag såg och kände.

 

Bredvid mig stod du tyst

och fyllde din målarduk

med mörk ockra,

brunviolett och svart.

En ljus rosa ros bröt

sej fram ur den mörka

grunden.

Den fick rummet att

lysa.

 

 

 

 

Att bära en stjärna


Av Theresa från Stockholm



Inne i kammaren satt Anita och Inger vettskrämda.


De visste vilka som hade kommit. Nazisterna!

Samma folk som hade tagit både Anitas och Ingers familjer. Ingers steg var tunga när hon lämnade det hus som hon länge hade kallat för hem. Hon vände sig om en sista gång för att betrakta dess skönhet. I samma ögonblick som hennes ögon mötte den praktfulla byggnaden kom en våg av minnen över hennes sinne. Hon kunde se sin eleganta mor, sin praktfulla militär till far och den by som en gång hade varit fridfull och vacker hade sedan en länge varit dyster och gammal. En tår föll från hennes vidöppna öga, i solens klara sken kunde man skåda regnbågens alla färger genom den lilla droppen vatten på hennes kind. I huset tvärs över landsvägen bodde Herr Stein. Han var en äldre gods herre som hade arbetat som företagsledare i många år. Hans blåa sidenkostym var struken och vecken på hans kostymbyxor var klara.


Herr Steins gods var mycket stort och hade många bekvämligheter. I hans trädgård rådde frid. Fåglarna kvittrade, träden svajade rytmiskt med vinden, men en bra dag var det inte. Fru Oxhed, stadens konditor stod och tillagade en ljuvlig paj. De aptitretande dofterna spreds över hela byn och den påträngande damen vandrade från dörr till dörr för att bjuda de som önskade smaka. Fru Oxhed brukade ofta kallas för fru osanning. Det eftersom att hennes favorit syssla var att hitta på osanna rykten om invånarna i byn. I en annan del av byn bodde Anita. Sedan en lång tid hade hon bott i en skogsdunge avlägset från civilisationen. Ljud spreds som en fisk i vatten genom den täta skogen och rädsla var någonting Anita var mycket van vid att känna. Hon kunde höra tunga andetag genom den blomstrande skogen. Morgonsolens röda ljusglimt tryckte sig igenom de kompakta granarna och värmde den kalla marken. Andetagen som kom allt närmare fick friden i den vackra skogen att försvinna. Anitas hjärta dunkade så våldsamt mot hennes bröst så att känslan av trygghet försvann helt. krasande grenar hördes från utkanten av skogen.


Rädslan i hennes bröstkorg växte och spred sig genom hennes märg. En stark vindpust spreds från skogen ända fram till den fridfulla farstun Inger stod vid. Ingers gyllene lockar svajade i den kalla vinden. Ljudet av prasslande löv fick henne att vakna upp från hennes nostalgiska drömmar och se klart. Minnena om hennes föräldrar höll på att tvina. Ögonblicken i hennes liv fulla av lycka var borta. Det enda inger kunde se var död. Hennes föräldrars död. “De har satt en hel värld i förödelse” tänkte hon medans hon påmindes om alla de hemskheter hon och hennes familj hade fått utkämpa. Hon kunde inte kämpa emot, de minnesbilder som rusade förbi hennes tankar fick Inger att falla ihop på farstun. Hon försökte påminna sig själv om de underbara minnena hon hade haft turen att dela med sin mor men det enda som Inger kunde skåda var förödelse. Tårar rann nedför hennes varma kinder.


Ett par meter bort gick den mulliga damen fru Oxhed som var upptagen med att knacka dörr. Hon låtsades inte om Inger utan begav sig med bestämda steg mot herr Steins dörr. Hennes blick vandrade mot Inger men så fort hon fick syn på märket på hennes jacka såg hon mycket bedrövat på Inger. Ändå fortsatte hon gå, hon fortsatte gå mot ekdörren som ledde in i ett palats. Herr Steins palats som det brukade kallas. Hon lyfte hastigt upp sin hand för att knacka på. “Knock, Knock” lät det på Herr Steins ytterdörr. Varsamt gick herren och öppnade dörren. In kom den kraftig kvinna med ett vinrött förkläde med vita spets volanger. Hennes rödfläckiga hår var uppsatt i en spretig fläta som vilade mot hennes solbrända axel. I hennes rödspräckliga händer låg den underbara pajen. Dofter spreds genom den långa korridoren. ”Du skall inte längre komma till detta hus.”, sa Herren med en mycket allvarlig röst. Fru Oxhed som hade förväntat sig ett tack såg mycket förvirrad ut. ”Du ska inte komma idag, inte heller imorgon! Har frun förstått?” frågade han med en mycket hård och allvarlig röst. Hans krokiga fingrar darrade av ilska och med ett brak slog han igen den vidöppna ekdörren. Ljudet spreds genom området och Anita lyssnade varsamt.


Hennes klarblåa ögon glimmade till och en liten droppe vatten föll från hennes klar öppna öga. Hennes hand strök försiktigt bort den tår som vilade på den rosiga kinden. Andetagen som länge hade hörts som intensiva stannade upp och en liten kär nos kikade fram bakom en blomstrande buske. Långsamt hukade sig Anita för att undersöka det egendomliga djuret. En blek tass sträcktes fram genom det kompakta snåret hon var omgiven av. Anita sträckte ut sin magra hand och en stund av stillhet och harmoni fick hennes rädsla att upphöra. En liten varelse med siden len päls vågade sig ut genom sitt leriga gryt. Hans öron var pälsklädda med osymmetriskt placerade fläckar. Hans ögon blänkte i solskenet som om det vore ett par diamanter. I sitt gods stod herr Stein och iakttog fru Oxhed genom ytterdörrens kristall fönster. Han gav ifrån sig en tydlig suck samtidigt som han begav sig mot matsalen. Hans steg var tunga när han tänkte på det som hade tagits ifrån honom. “En bra dag är det inte, inte heller imorgon. Våra lyckliga dagar är över.” sa han samtidigt som han tryckte ned dörrhandtaget. Matsalsbordet var dekorerat med en silkeslen duk. Duken var smyckad med röda ränder av olika nyanser.


På bordet stod en kristallvas med rosenskära tulpaner. Herr Stein lyfte långsamt upp blommorna och la dem i en blöt näsduk. Sedan återvände han långsamt till ytterdörren. “Jag skall inte glömma dig. Inte idag och inte imorgon. Du skall för evigt leva i mitt minne.” Tänkte han samtidigt som en tår föll från hans kristallblåa ögon. I utkanten av byn där Anita befann sig var det alldeles knäpptyst. Hennes såriga fötter vilade mot den snötäckta jorden. Hon var mycket frusen och hon visste att hon skulle bli tvungen att söka sig till värmen. Hon omfamnade vänskapligt kaninen i sin välkomnande famn. De var som ett band, kärlek vid första ögonkastet. Han sträckte fram sitt huvud och plötsligt kunde hon känna en varm tunga mot hennes såriga läpp. Ännu en tår föll från hennes vidöppna öga. "Får jag lov att kalla dig för fläcköra?” Frågade hon med en mycket varm röst. Hennes bruna hår svajade i den kalla luften. Hennes kläder hade sedan länge varit trasor. Den vita klänning som hade varit hennes stolthet var nu väldigt sliten. Anita släppte långsam ned Fläcköra på den grästäckta marken.


Hon tog fram sin bruna väska som hade vilat på hennes rygg. Sedan drog hon varsamt upp tyg remmarna som var knutna runt hennes bröstkorg. Upp tog hon en bit bröd som bevarats i en bit tyg. Brödet bröt hon sen i tre bitar. '' En bit till dig, en till mig och så sparar vi en till vårat kvällsmål.” Sade hon samtidigt som hon räckte över en liten bit bröd till Fläcköra. Inne i byn satt Inger och lutade sig mot det kalla sten räcket på hennes farstu. Hennes tankegångar vandrade mellan minne till minne. efter en lång stund fokuserade hon hennes blick mot den asfalterade vägen framför henne. På vägen kunde hon skåda en man i en marinblå militär uniform. Deras blickar möttes i vad som kändes som en evighet. Hon såg hur deras ögonkontakt fick ett slut. Inger iakttog hur hans blick vandrade mot hennes bröstkorg. Plötsligt såg hon hur hans ögon blixtrade till i vad som såg ut som hat när han skådade Ingers gula judiska stjärna vänster om hennes bröst. Inger tog nu ett fast tag om farstuns räcke och hävde sig upp på sina magra ben. Samtidigt studerade hon hur mannen förde sina steg allt närmare. Utan att tänka tog hon ett stort kliv framåt och i samma sekund som hennes häl snuddade vid den snötäckta marken hördes ett dovt skrik. “Halt jude hände hoch!” Ropet var så öronbedövande att herr Stein inte vågade röra en muskel. Han stod blickstilla bakom sin ekdörr. Samtidigt försökte han se vad som pågick genom fönstret. Endast ett par meter ifrån honom stod Inger. Hon var som förlamad av skräck.


Långsamt lyfte hon upp sina två händer i luften medans hon vände sin blick mot mannen som tidigare hade gormat så förfärligt. Hans blick var iskall av hat, hat mot judar och deras tro. Inger följde varsamt mannens rörelser och hur han förflyttade sin hand mot sitt svarta läderbälte. En svart pistol vilade mot läderbältet runt hans midja och hon skådade hur han långsamt tog tag om pistolen. Hans blick vilade under hela denna tid på den slitna stjärnan på hennes rock. Under samma tid, men på en annan plats satt Anita. Det rådde frid i skogen. Anita var helt ovetande om att det fanns en som henne, en judisk flicka i närheten. Hon och fläcköra fortsatte sin måltid i lugn och ro men när brödet var slut var tiden kommen att bege sig till en säkrare plats. Hon spände fast sin väska runt sin midja och lyfte varsamt upp fläcköra från den grönskande marken. I ena handen höll hon Fläcköra och i respektive hand förvarade hon sin kompass. Fläcköras varma och lena päls fick Anita att slappna av och känna en stund av ro och stillhet. Ännu en gång avbröts denna stund av ett givakt rop. “zwinge mich nicht, meine Worte zu wiederholen!” hördes det. Ropet hade färdats från utkanten av skogen ända till mitten av den täta skogsdungen. I byn stod mannen givakt med ett vapnet riktat mot Inger.


Rädslan av att mista livet fick henne att stå blick stilla. Hon skådade hur vapnet riktas mot hennes bröstkorg. Hennes andetag blev allt tyngre och de förskräckliga minnesbilderna gjorde sig påminda nu när hennes framtid låg på ruinens brant. I skogen hade skriket ekat och alla djur och invånare i dungen var som förlamade av skräck. Anita kunde känna en stark dragningskraft mot det öronbedövande vrålet. Hennes ben var som i trans. De flyttade henne allt längre bort från skogens mitt för varje sekund. Varsamt bevakade Anita hur skogens vackra träd blev allt färre och färre. Bostäderna ökade och till sist nådde hon fram till området där herr Stein bodde. I samma sekund som han hade hört det egendomliga skriket hade han hastigt satt på sig sina läderskor. Snörena hade sedan länge varit trasiga och hade därför bytts ut mot ett stycke rep. Hans hand rörde sig långsamt mot dörrhandtaget ovetande om vad som väntade på andra sidan dörren. Ett pistolskott från andra sidan väggen fick herr Stein att slå dörren vidöppen. Det första herr Stein kunde skåda var en man det ett vapen riktat mot en liten flicka, Inger. Pistolskottet han hade hört hade kommit ifrån pistolen. Skottet hade landat rakt in i Ingers gamla hem.


Fönsterkarmen var helt sönder och hennes mors porslinsfigurer hade krossats. ”Ursäkta mig Mr. Ehhhh…” sa herr Stein ”Koch, Mr. Koch herrn” svarade han Ingers blick fångades upp av herr Steins klarblåa ögon. Han försökte formulera med sitt kroppsspråk att Inger skulle hålla sig lugn. Inne i skogen satt Anita och Fläcköra bakom ett par träd. De såg till att inte bli sedda av någon. Fläcköras såriga tassar vilade mot Anitas slitna klänning. ”Jag tror att du har begått ett misstag!” sa herr Stein till Mr. Koch Mr. Koch såg mycket förvånat på honom. Han försökte öppna munnen men han blev avbruten av Inger. ”Han är min morfar!” sa hon Mr. Koch blängde ännu en gång på herr Stein med en kall blick Herr Stein försökte ännu en gång formulera med kroppsspråket att inger skulle nicka. Inne i skogen betraktade Anita deras rörelser och följde med i deras diskussioner. ” Haben Sie Ausweispapiere?” frågade Mr Koch Både Inger och herr Stein skakade långsamt på huvudet. Han blängde mycket surt på de båda men han sa inget. ”Kan Mr. Koch komma tillbaka när identitets handlingarna är färdiga?” frågade herr Stein Mr. Koch visste att striden var förlorad.


Han gick med bestämda steg mot inger och såg henne rakt in i ögonen. Hastigt höjde han sin arm och slog till henne hårt på kinden. Snabbt blev den rosig och svullen. Han gick med hastiga steg och så snabbt som han hade gått sprang herr Stein fram till inger. Anita som hade lyssnat under hela denna tiden sprang fram till dem med fläcköra i famnen. Inger skådade att även Anita hade en judisk stjärna och med en vänskaplig ton sa hon ”Du är inte ensam!” Herr Stein schasade snabbt in dem i hans gods. Dörren låste han med dubbla lås. Flickorna omfamnas av en varm vindpust. En tår föll från Anitas öga men Inger torkade bort den så fort hon fick se att hon var nere. ”Idag är ingen bra dag, men idag ska vi inte vara ledsna. Vi ska vara tacksamma att vi har träffat varandra!” sa han “Får jag lov att bjuda er på någonting gott?” frågade han De båda flickorna nickade ivrigt och följde villigt med honom till matsalen. Inte en lång stund gick innan våldsamma knackningar hördes från ytterdörren. Herr Stein såg mycket oroad ut men han såg till att lugna ned flickorna genom att schasa in dem i barnkammaren. Kammaren var dekorerad med guldiga volanger längs taklisterna. ”Kommer vi att bli bortförda av nazisterna?” slängde Anita ur sig Han skakade långsamt på huvudet samtidigt som han låste dörren till kammare.


Herr Stein öppnade försiktigt upp ytterdörren. In kom fem mär i likadana uniformer som Mr. Koch hade haft. De slog våldsamt upp dörren och skrek ” Gib sie uns!!” Han stod knäpptyst och betraktade deras rörelser. Inne i kammaren satt Anita och Inger vettskrämda. De visste vilka som hade kommit. Nazisterna! Samma folk som hade tagit både Anitas och Ingers familjer. ”Min bror…”viskade Anita ”De tog honom. Silas hette han. Han var inte mer en tre veckor gammal.” fortsatte hon Inger omfamnade henne i sin varma famn och de båda satt nu knäpptysta på det kalla stengolvet. I hallen stod herr Stein ännu en gång knäpptyst. Hans lojalitet var allt för god för att han skulle avslöja var flickorna gömde sig. Men en pistol riktades mot hans huvud. Han skakade av rädsla. Han höjde långsamt sin hand och den pekade mot kammaren. Tårar rann nedför hans kinder samtidigt som nazisterna bröt upp dörren till där Anita och Inger satt.


De stormade in i rummet med pistoler riktade rakt mot dem. ”Halt jude hände hoch!” skrek de på de två vettskrämda barnen. Båda två lyfte långsamt upp sina händer i luften samtidigt som de reste sig upp. ”Sie haben zehn Minuten Zeit zum Packen.” De nickade synkroniserat åt soldaterna. De stormade sedan hela huset för att försäkra sig om att det inte fanns några värdesaker i huset. De öppnade skåp, välte bord och rev sönder böcker. Värdesaker kunde de inte hitta men ett fotoalbum fullt med bilder av herr Stein och en dam. Vakterna såg mycket förvånat på honom och herr Stein förklarade att hon var hans fru. ”Hon var jude…….”sa han med en mycket dyster ton ”Hon blev bortförd för ungefär ett år sedan. Mina lyckliga dagar är över. För vi kommer aldrig att återförenas.” fortsatte han En av soldaterna klappade herr Stein på axeln och fortsatte sedan med att undersöka godset. Inger och Anita hade fått lov att ta med sig saker som de skulle behöva. De fick låna tandborstar och tandkräm av herr Stein. De fick även ta med sig klädesplagg som brukade tillhöra fru Stein. Fläcköra fick de inte lova att ta med. ”Ta hand om honom!” sa Anita till herr Stein samtidigt som hon räckte över den lilla kaninen. Han nickade långsamt och tog emot honom med en vänskaplig famn. ”Es ist Zeit zu gehen” sa en av soldaterna ”Nu blir det bara du och jag.” sa herr Stein till fläcköra ”Tack!” sa Inger samtidigt som hon gav honom en kram.


Barnen blev sedan bortförda av de iskalla nazisterna. De blev intryckta i en lastbil full av judar från hela länet. Herr Stein ville stoppa dem men han visste att det var meningslöst. Han satte ned Kaninen på stengolvet och stängde ytterdörren. Han ville säga ett sista farväl till flickorna men det var en omöjlighet. De blev bortförda som saker. Saker med inget värde eller betydelsefulla åsikter. Tanken att han inte skulle få se dem igen fick honom att springa efter lastbilen på den slitna landsvägen. Men hans ben svek honom. Han föll. Den hårda asfalten blev hans fallkudde.


Minnen rusade förbi hans sinne. Han kunde se hans fru, Monica Stein. Hon brukade vara den mest omtänksamma kvinnan i hela byn, men det var innan nazisterna härskade över världen. Hon hade blivit en mycket tystlåten kvinna efter att det andra världskriget hade brutit ut. Men en dag, när herr Stein hade kommit hem efter en dag på arbetet var hon borta. Hon hade blivit bortförd. En tår föll från hans öga och landade på den kalla asfalten. Hans minne falnade långsamt bort och snart var det enda han kunde skåda var mörker. Det sista han kunde se var Ingers och Anitas gula judiska stjärnor avslitna från deras kappor på marken. Varken Monika, Anita eller Inger kom tillbaka när kriget var slut. De dog på ett av många arbetsläger som användes för att plåga judar runt om i världen.


Mer än sex miljoner judar dog under andra världskriget och de som överlevde var inte många.

Hip Hop är Topp

av Alexander från Ösmo



Hip Hop är topp, all sorts Hip Hop


Det är rytmen, det är texterna dom har till


Det är svenskt som gäller


Svensk Hip Hop är topp

Hösten är här


av Gunilla från Täby



Hösten är här i färger en masse


gult, rött o-range är dess nya stass


Ger stimulans och skön energi 


och en kick till att skapa kan ej låta bli


Familjen från Peru

av Krille från Skärholmen



Jag har intressen

Lite olika: Fotboll, musik och film

Musik från Sydamerika Pop, rock,

hårdrock men inte så fanatisk

Promenera, fester, Middagar med

Familjen från Peru


En stor familj med tre syskon


Sju kusiner och alla barnen


Det blir rörigt men det är kul

Trött på att måla?

Av Kajsa från Rio

Är jag trött på att måla?


Som om bilden skulle vara mindre verklig,


än det jag målar av.


Så kan det ju inte vara.


Det är ju både min inre och yttre


verklighet jag avbildar.

Ringo Starr och Paul är kvar

av Anders från Söder


Beatles är min favoritgrupp


Lennon blev tyvärr skjuten


George Harrison blev sjuk och gick bort


Två finns kvar


Ringo Starr och Paul är kvar


Yellow submarine är ok


Hej Jude är även en fotbollslåt


Rain är en udda låt, regn på Svenska

Kärleken i mitt liv


Av Sarah från Vårby



Det är du som är skälet


till att livet är underbart


Det är du som gör


all livet är spännande


Det är du som är skälet


till att livet har en mening


Det är du som gör


att livet är ett äventyr


Varje gång man ser dig


Finns bara glädje runt om dig i hela världen


Det är skälet att vi älskar dig


Du förändrar hela världen


du är skälet att vi älskar dig


Det finns bara en person


som finns i våra liv


Du är så vacker


och det är det som gör att du är


Den du är

Flyga och fara


av Gunilla från Täby

 


Känt uttryck är du kan flyga och fara


Visst – om man vill och har kraften bara


För om kraften och vingarna räcker till


kan man flyga och fara precis dit man vill


Jo, nog fan


av Stig-Åke från Lövestad
som också gjort bilden


Jo, nog fan skar de snitt i mig

Ärren finns kvar

kanske bleknande nu

men tro mig de smärtar

 

Jo nog fan skar jag snitt i er

Ärren finns säkert kvar

kanske osynliga nu

men nog fan smärtar det

 

Jo, nog skar vi i varandra

Sår i mig

Sår i dig

Ärren finns kvar

bitar av smärta

 

Nu tråcklar vi på våra minnen

Blåser och plåstrar om

syr lapptäcken

resterna av våra liv

 

Mitt liv

Ditt liv

I väntan på nästa duell

Den jag vill ha


Av Anna-Karin från Stockholm



Den jag vill ha

En längtans fågel med vingar

Göra det man vill själv

Allt det man längtat efter

under sina år från skolan till vuxenlivet


Ett minne som flyger bort för denna gång

Och för alltid

Det sitter långt borta någonstans

Där ingen finns till

En längtan att flyga

Till ett annat land


Där man befinner sig

Och får upptäcka det man vill

På det sätt man vill

Magnolia


Av Gun från Härnösand

 


Magnolia,

Magnolia,

du blommar

obekymrad om

corona, corona

 

Lyser glad

mot folktomma parker

 

Friheten väntar

Stängda dörrar

öppnas sakteligt

så småningom,

så småningom

i Magnolians

leende, blommande

dans

 

Guds eget varma leende

genom dörrar på glänt

Makt kärlek och olika saker


Av Peter från Ö-vik


Det är det här att jag vill göra det

Skriva dikten – det är det jag vill

Det är roligt att börja med det

Ja, jag har mycket på gång

 

Jag funderar mycket bra

Jag trivs bra

Yvonne tycker jag om

Jag tänker på annat vis också

Det finns ju annat vis och såna saker

 

En del folk här tycker jag om

En del känner jag ännu inte till

Och kärlek tycker jag om

Och vet du varför?

Det är du


Det är så här,

Du är snäll och go

Vi tar en rad till, jag ger mig inte

Du har guld i håret

Det är så här, nu ska jag förklara det här också,

Den ringen du har är det vackraste jag sett

Katten


Av Catharina från Huddinge


Det är vinter, vid jultid.
Jag promenerar på en skogsväg - plötsligt

ser jag något som blänker vid dikeskanten,

det är ögonen på en katt.


En kolsvart Katt.


Jag stannar och går fram till katten, den kommer fram till mig, och är väldigt kärvänlig, och lekfull. Katten förljer med mig en bit på vägen, nafsar mig lätt i byxbenet.

Jag tycker väldigt mycket om katter.

Barbaras historia


Av Barbara som bor på Blomsterfonden.


Från det att jag var 1 ½ år gammal, tills att jag var 7, bodde jag inte med min mamma och pappa. De bodde i Berlin där min pappa satt i arbetsläger, det var på trettiotalet i Tyskland där Hitler hade tagit över makten.


Min pappa var socialist och dömd för det, och honom hade jag aldrig träffat.  Jag bodde hos min mormor i Ungerns huvudstad Budapest.
Där i lägenheten var många sjuka. I tre rum och kök bodde förutom mina morföräldrar, en blind moster, en blind morbror, samt en fungerande morbror. Och ibland en morbror till Jag sov i en spjälsäng inne i mormor och morfars rum. Mamma kom på besök ett par gånger, och fick sova inne i vårt rum hon med.
    

Jag fick inte leka i lägenheten, med två blinda som kunde trilla på leksakerna, men mina två lekkamrater som bodde i huset, Otto och Martha var syskon och hade ett stort matrum med ett  matbord som vi lekte under. Vi lekter alltid Sjukhus, eftersom alla jämt var sjuka. Jag skulle bli doktor. När pappa blev släppt ur arbetslägret 1937 skrev de ett brev där de ville att jag skulle komma med dem till Prag, de skulle fly från Berlin dit, eftersom de också var judar och i fara.
  

Jag dikterade ett långt brev för min mormor och svarade att jag vägrade. Jag ville vara kvar där hos Mormor och morfar. Saken var den att jag hade det bra där, och styrde och ställde som sjuåring rätt mycket som jag ville över familjen.  Men till slut blev det av ändå och jag fick träffa mamma och för allra  första gången min pappa vid tågcentralen i Budapest. Jag såg på honom bestämt  upp och ner.
     ”Du ska inte tro att jag tänker kalla dig pappa. Du är Stefan.”
Han tittade tillbaks på mig innan han svarade lugnt.
    ”Jaha. Stefan.”
Jag fortsatte kalla honom Stefan tills att jag var 12.

Ett halvår senare flydde vi till Sverige där de hade vänner, och jag blev mycket riktigt också som jag hade tänkt doktor. Jag träffade en engelsk flygare, som jag gifte mig med, och vi fick två pojkar, Stefan och Ricky, samt en dotter Ann. Jag har haft ett bra och rikt liv. Bor nu på Blomsterfonden och har ett trevligt landställe i Stockholms skärgård.
   

Av mina två lekkamrater under matbordet i Budapest överlevde Martha kriget.  Otto blev som femtonåring, 1944 skjuten av pilkorskrigare i Budapest.

Hep Stars

Av Inga-Lill på dagverksamhet i Hässelby

 

Jag kan texterna

Jag kan texterna

Cadillac, Sunny girl

man är hes ibland

Hep Stars

 

Jag kan texterna

Jag kan texterna

Jag minns mitt 60-tal

Svenne Hedlund, Krister och Benny

Hep Stars

I Coronaskuggan


Av Gun från Härnösand



Applåderna har tystnat

Ridån gått ner

Var det inte mer?

Sista akten

Scenen mörk

 

Vi gick ut

men ingenting

var som förut

Våra ytterplagg

gav oss garderobiären

med en sorgsen blick

 

Nästa föreställning inställd

tills vidare, tills vidare

 

Men utanför lokalen

möttes vi av ljus,

vårens ljus,

vårens ljus, ett himlens eget ljus

fylld av fågelsång

I isande kyla,  men handskarna
var sydda av brinnande kärlek


Av Stig-Åke från Lövestad


 

Min farsa var en tystlåten man och vissa saker talade han aldrig om. Men mamma berättade att farsan när han som sjuåring blev föräldralös fick ta arbete i gruvan. Det sägs att barn lättare tog sig igenom gruvans trånga gångar. Fy fan, är det konstigt att han tystnade.

 

Han var en av de obemärkta. Han var en man som inte gjorde stort väsen av sig. Han låg lågt i livet. Jag talar om min farsa, Rudolf Emanuel Ståhlnacke. Grovarbetaren som lastade sand hos svärfar, åkeriägaren Konrad Forsman. Farsan, som under de svåra åren med nödhjälpsarbete fick stiga upp kvart över fyra på morgonen och ge sig ut i isande tjugofemgradig kyla för att åka sparkstötting de dryga två milen till jobbet i Billsta, till en stenkross att slita vid. Och sedan efter åtta timmars slit ta sig hem igen. För att nästa dag upprepa samma grovslit. Och nästa igen. Och nästa. Om man nu under den här svåra tiden kunde få ett jobb alls.


Jag minns hur mamma sydde handskar till pappa. Handskar av gamla avlagda byxor. Det var kanske inte det optimala materialet att sy handskar av men de sömmades av kärlek och blev ändå något som kunde hjälpa att hålla den ångermanländska kylan på avstånd, i vart fall för ett litet tag. Farsan slet ont i livet. Han var arbetshästen från det röda Norrbotten.


Han var uppvuxen under små omständigheter. Och faderlös som de sas. Men inte fan var han utan far däremot kunde fadern smita undan sitt ansvar till skillnad från modern som blev ensamstående med horungen. Rudolfs mamma dog tidigt i lungsot. Själv fick han dödsbudet av en lekkamrat som sa om ett liktåg:  ”Där åker din mamma”. Och efter det kommer den där tiden som han aldrig yppade något om mer än det som min mamma berättade om gruvan.


Rudolf träffade som yngling sin Agnes. Paret flyttade till svärfadern Konrad Forsman i Ångermanland. Där började farsan och mamma tillsammans bygga upp sitt liv. Farsan, han sålde strömming, han lagade radioapparater och han klippte byns manliga befolkning. Men mest slet han ont. Han slet ont i de allra värsta och tyngsta grovjobben som fanns. Det handlade om jobb som hjälplastare och som grovarbetare på byggen. Senare i livet byggde han ett eget hus, ett barnrikehus i Österalnäs. Så småningom hade han rott sina fem ungar någorlunda i hamn. Det blev lugnare i hans liv. Försörjningsbördan avtog. Sladdbarnet Karin blev den enda av ungarna som tog studentexamen.


Tänk att fattigungen från Malmberget skulle få en dotter som tog studenten. Den dagen var farsan stolt. Men jag tror nog att han var lika stolt när undertecknad på farsans önskan blev murare. Ett tag slet vi tillsammans på byggen. Det var något märkvärdigt och byggde i tystnad vår relation starkare. Ibland när han talade med någon ny gubbe på bygget kunde han nicka åt mitt håll och säga ”Det är grabben min det där”. I den meningen låg kärlek. Det var den ömhetsbetygelsen farsan mäktade med. Det kan vara svårt att ge det man aldrig har fått.

 

En natt sommaren 1974 somnade Rudolf Emanuel in i sitt hem. En man kom till ro. Ett obemärkt arbetaröde i kungariket Sverige var ändat.

 



Månadens låt Mars 2o21


Skotern

av Peter från Ö-vik



Ibland drömmer jag av kärlek

Ibland drömmer jag hemskt,

det är inte alla gånger jag drömmer otäckt,

men det händer

Ibland drömmer jag att jag kör skoter

Jag har kört skoter en herrans massa år,

femtio stycken år.

Nu måste man ha förarbevis

Det har inte jag

Ibland blir jag ledsen och
står nästan och grinar

Nu har vi sålt skotern


En bit av livet


Av Seppo från Ö-vik


 

Jag vill inte tala om det dåliga


Jag har så många minnen som jag inte vill minnas


Negativa minnen


Jag minns dom men jag vill inte tala om dom


Och så finns motsatsen, de positiva


Jo de är ganska många de också


Jag har till exempel klappat en älg, han brydde sig inte,
han sa ingenting.


Livet är mycket, kontoret är fullt


Hopplöst fall


Jag har en bild av mamma i plånboken där hon är elva år


och väger tretton kilo


Skinn och ben


Mamma Eila var krigsbarn


Hon dog på sjukhuset i Övertorneå när hon var 36 år.

 

 

 

I väntan på damernas


 

Av Stig-Åke i Lövestad

 

Dagen var här, lördag. Morsan hade strukit den bländvita skjortan. Vi rustade oss för en helafton på Folkets Park. Rustade oss för jakten på "tryckare". För det var ju där det stora äventyret startade. Jakten på "tryckare" skulle i slutändan, i bästa fall, belönas med en "damernas dans". Det innebar att bli utvald och uppmuntrad av någon som klev över dansgolvet, nickade mot dig. Man var utplockad, en kvällens segrare. I vart fall i damens och dina egna ögon.


Det var en vink som betydde: "Dig väljer jag i afton. Dig hedrar jag, ger dig min dans". Då är man för en afton James Dean och Örnsköldsviks hjälte. Men dessförinnan hade man svirat och svettats sig igenom fyra, fem timmar på dansgolvet, kanske till Tore Ehrling storband med nestorn Martin Tidlund på tenorsax. Men det viktigaste var ändå tryckaren, tryckarna. De var vägen fram till det som man bara viskade om. Det var då man i bästa fall fick trycka en vacker och sensuell dam i sin breda och trygga famn. Motsatsen kunde givetvis hända. Men det förtiger jag här.

Vid den här tidpunkten kunde man vara en bra bit salig och farligt nära "kilastadigt-syndromet", och kanske inte så långt borta från förälskelsens utmarker.


Nu hoppar vi några timmar framöver. Kvar fanns i värsta fall plåga och nöd, tjugo minusgrader och stjärnorna gnistra och glimma. En mil hem att fotvandra...isgata eller snödrivor. Kortkalsonger modell Y-front. Jo, stil var det, ända in.


Inte en människa syntes till. Bara mjölkbilen som dundrade fram i snöyran. Men där stapplade någon med iskalla öron under sin stiliga Stetson och någon hade redan nu börjat tänka på nästa lördag. Nästa tryckare och nästa damernas på Folkets Park.


Mycket av det här skildrade kan kanske idag ses genom ett löjes skimmer, men kanske mer ändå som en rörande liten berättelse om en tid när romantiken och ömheten fortfarande levde och skymtade bakom den låtsade tuffheten. Dessa rader som tar fasta på att vi bakom masken av Humphrey Bogarts tuffa Stetsonhatt och Clark Gables sneda förföriska leende, bara var småstadsgrabbar som med varm blick såg på sina liv med ömhet.


Höstseglats

Av Ilmar från Örebro


Vi rör oss som skepp i natten

Lika kompasslösa som älskogens andning

Lodet svänger fram och tillbaka

En våg bryts när vi äntligen möts

När vi ger oss inför havets slut

Himlens avlägsnande

Utan Gud

Men i vår egen kyrka

Ropa inte mitt namn

Det vore högmod

Jag har inget

Och I din trädgård är jag  förlorad

Som den lilla pojken på stigen

Vilsen i sig själv

förlorad i skogen

Till sist gråtande

vid din bäck

Lyse på cykeln.

av Bertil i Degeberga

 

 

Tidigt 1940-tal hade vi en fjärningsman i Hammar som hette Karl Kvant, han var väldigt snäll.

Han fick en dag påstötning av landsfiskalen i Åhus, att han skulle ut och titta efter cyklister
för att de cyklade utan ljus om kvällen. Vägen gick rakt förbi Hammars skola,
och så vid affären där gick vägen upp mot Fjälkinge, det var som en trekant där, och
där ställde sig Kvant. Och drängarna på den tiden hade ju inte råd med lyse på cykeln,
men de samlades vid affären, och satt på trappan där.
Då var det nån som sa:

 - Kvant han står där men han kan ju inte ta nån. Vi kör min själ hem och tar en foderbeta.


Och de där foderbetorna de var ju avlånga, så de urholkade betorna och skar av locket där uppe. Och så satte de i ett stearinljus i den. Och så satte den där fram på stapeln på cykeln.
Och så var där en som cyklade runt, och så småningom slockna ju ljuset i lyktan, och Kvant han snurrade där. Men så sa han:


- Ja jag kan ju inte ta dem för de har ju ljuset.


Sen gick han hem. Så gick det när landsfiskalen skulle lägga sig i.
  

Skruven


av Erik från Ö-vik

 

Mamma och jag går ut i regnet.

Vi har stövlar på oss.

Det är höst.

När vi kommer hem har pappa kokat kaffe,
det blir gott.

Pappa har tappat en skruv till dörrhandtaget.

Mamma hittar den.

Pappa blir glad.

Flicka lilla


Av Svante ifrån Ö-vik


Flicka lilla

Ta min hand som sockervadd

Vill inte förlora dig

Som socker i min dricka

Då kan jag bli ledsen och gråta en skvätt

 

Håll fast vid mig nu

Och för alltid

Så lovar jag att hålla fast dig

Inne i mitt hjärta

Även om du går

Jag är

av Erik från Ö-vik

 

Jag är Erik

Jag tycker om god mat

Jag är rädd för åska och blixt

Jag längtar efter att coronan är borta

När jag är ledsen brukar jag gråta lite

Jag blir glad av familjen

Jag blir glad av musik

Jag är Erik

Dikt till Eva


Av Gunnar från Övik


Hon är vacker och ung

Har en gullig näsa

Solen lyser vackert

Blommorna fryser i gräset


Vaktmästaren


Av Staffan från Ö-vik


Det var Nimrod jag såg,


Gick och styrde kärran.


Himlen är blå.


Träden gula.


Parkeringsplatsen är full av bilar


Någon har lätt för att skratta


Och jag vill köpa en mindre bil.

Vad är rädsla?



av Fred från Saltsjöbaden



Det tyder på många olika sätt, som hur människor känner sig, fruktar något, inte kan lita på (samt sig själv) bland saker/personer eller vågar släppa taget av något från det förflutna och historia och göra en liten förändring från det till det bättre när det behövs.


Det är möjligt att man reflekterar stunder i livet oavsett om det är goda principer/intentioner (där vissa kan bli förhastade) eller misstag/misslyckande i det sociala och verkliga och hur folk uppfattar, missförstår och är fast vid till det de tror eller tvivlar på som kan kännas omöjligt att förändra en situation dvs vända det till bättre, komma överens eller visa sitt ansikte i den miljön.


Samhället kan vara ett exempel som kan ibland upplevas skrämmande när man inte ofta kan vara social, hälsa eller våga vara sitt nya jag samt visa sig bara för vad folk skulle tro eller se på individen, vilket i resultat blir att alla har olika rädslor i sig när det beror på kompromisser och konsekvenser.


Andra exempel på rädsla kan vara av: stress, hat, ilska, oro, åsikter, känslor, minnen samt göra något man inte är villig eller är intresserad för och vara rädd att bli identifierad eller uppfattad på fel sätt.


Det är självklart att vi människor har rätt att göra ett eget beslut, val samt vara intresserad av och tycka och säga vad de vill, men på andra sidan ska man inte låta sin rädsla oavsett hur det är styra sig själv för då är det sannolikt att det blir mer tråkigt, tröttsam och hopplöst.


Det största steget från rädsla är att gå vidare samt tänka om, släppa det förflutna, förlåta sig själv, lösa konflikter/missförstånd, ge och få ett nytt förtroende och förlåta varandra för en bättre, trivsam miljö med respekt och kärlek.

Jag minns min far

av Jan-Olav från Övik



Jag minns när min far levde


En vinterdag gick jag och pappa till skogen


till solgläntan


Pappa hade gjort matsäck


choklad, kaffe och smörgåsar


Pappa gjorde upp eld


Vi åt och drack choklad


och såg ut över Köpmanholmen


Så minns jag min far

Människojakten


av Stig-Åke från Lövestad



På ålderns höst får man ibland en lust att kika baköver, att summera. Som journalist har jag ju tveklöst varit med om en hel del. Men det minne som jag här ämnar berätta om har alls inget med mitt journalistjobb att göra. Det har istället med lojalitet att göra, eller en förbannad feghet. Det handlar om ett minne som smärtar. Det handlar om min feghet.


När detta hände var jag knappt 20 år fyllda. Ung, vital och hungrig på livet. Ung och livshungrig var också den tös som min berättelse skall skildra. Och det var bortåt 70 år sedan detta obehagliga utspelade sig.

Jag väljer att kalla henne Greta. Greta var inte en tös som nobbade livet. Hon unnade sig vad som helst, allt som för ögonblicket tilltalade henne. Hon tog för sig. Greta var en mycket vacker ung kvinna. Jag minns mycket väl första gången jag såg henne. Hon kom skridande in på Stora Hotellet.


Det var något alldeles märkvärdigt med henne. Jag har inget att jämföra henne med, kan bara säga att hon var en uppenbarelse, det får räcka.

Greta var en flitigt uppvaktad ung tös, och det skall erkännas, att jag liksom så många andra föll för henne. Många män av skilda slag och sorter föll pladask för Gretas skönhet och charm. Men det skulle visa sig att Greta själv kom att ta stryk av livet. Det blev kort sagt för mycket för henne.


Man talade inte om psykisk ohälsa på den tiden men Greta skulle komma att behöva psykiatrisk vård. Under en tid ryktades det mycket om Gretas sammanbrott. Några saknade henne. Däribland jag. Det kom ibland brev från henne. Från det sjukhus där hon vistades, som låg i en grannstad och på den tiden hette det sinnessjukhus. Det var små brev på blått brevpapper. Det var brev fyllda av leda men också av kärleksord och längtan. Jag blev djupt rörd av Gretas ord och känslor.


Men med tiden försvann, drunknade tankarna om Greta i andra tankar, andra bestyr och andra engagemang. Det här handlar precis som så mycket annat i livet om att vi försöker glömma det svåra och obehagliga. Glömma och svika. Vi gömmer det i vår feghet.


Efter en lång tid kunde vi se Greta ute igen. Jag såg henne och talade med henne. Men det var inte den Greta som jag kände från förr, från livets glada dagar. Den livsglada och alltid leende Greta var borta. Hon som förr nästan jämt hade nära till leenden och skämt, hon var nu märkligt tystlåten. Hon såg mig inte i ögonen när vi möttes. Hennes svar på tilltal var mumlande och undflyende. När jag frågade om vi skulle träffas på kvällen och gå till Folkets Park och lyssna till klarinettisten Gunnar Siljabloo Nilsson, som jag visste att hon älskade, då fick jag undflyende svar.


-”Nej tack”, svarade hon, ”jag borde nog vara hemma och ta mina mediciner”. Ett sånt svar passade illa från den Greta jag kände från förr.


Ibland kan slumpen föra oss närmre varandra. Ibland blir det tvärtom. Så ville det sig att jag var på besök hos mina föräldrar. Där fick jag veta att en grannfamilj som brukade inhysa, vad man då slarvigt kallade för socialt handikappade, nu fått ännu en trasig individ. Om denna nya inhysning talades det vitt och brett. Ingen tystnadsplikt där inte. Om henne, för det var en hon, fanns det uppenbarligen mycket att berätta. Från några frireligiösa i byn som upplåtit sitt hem för en slant från kommunen, kommer rykten som tydligen var alldeles förfärliga. Om denna, som nu alltså levde under deras hägn, kunde de berätta att hon tidigare både druckit och haft karlar. Jag hörde allt skvaller och började ana vartåt det lutade. Spåren blev allt tydligare och lättare att följa. Så just denna dag på besöket i mitt föräldrahem kommer jag att höra rop och skrik utifrån.


När jag tittade ut fick jag bevittna en makaber bild. Över lägda, staket och dike sprang i full fart en skrikande, halvnaken kvinna. Hon var bara klädd i BH och trosor när hon likt en gasell hoppade över staket och andra hinder på sin färd. Men det var alls ej slut därvid, för efter den flyende och skrikande kvinnan kom ytterligare tre-fyra personer. Jag kunde urskilja en läkare och sannolikt en sjuksköterska. Deras vita rockar bländade i solen. Efter dem kom en taxichaufför och bakom honom ägaren av det hus där den flyende, jagade kvinnan bott. Och naturligtvis, kvinnan på flykt var Greta. Greta den vackra, den charmiga och den nu naket flyende Greta. Naturligtvis fick de ”modiga” jägarna fast Greta. Ja naturligtvis, det ingår ju i spelets regler.


Jag hörde dagen efteråt på ett fik taxichauffören skryta över jakten och säga:

-”Ja jävlar anamma, vi fick fatt i horan”.

”Horan” var Greta. Så lät det då, det var kring 1950-talet i konungariket Sverige.


Hur låter det idag? Jagas människor ännu idag? Ja, jag är rädd för det.


Jag vet det.


Någon frågar -Vad kunde du ha gjort? Ja kanske inte mycket, men något lite kunde jag ha gjort. Jag kunde i vart fall likt Greta ha skrikit, vrålat ut en protest mot det övergrepp jag bevittnat. Men jag teg. Jag försökte inte på något enda sätt uttrycka min upprördhet över den groteska behandlingen av en medmänniska i nöd som utspelades framför mina ögon. Mina ögon blundade. Vad kunde jag då ha gjort?  Jag borde ha agerat. Men jag teg den feges tystnad. Vad som hände Greta vet jag ej. Hon och hennes öde sjönk undan i tystnad. Men i mig finns minnet av henne levande.

 

Och så händer det, så dyker Greta upp. Hon sitter prydligt inklistrad i ett mycket gammalt fotoalbum. Jag ser att det är foton med gammalt stuk. Det var på den tiden när fotografen lämnade ifrån sig hela kartor med bilder och i varje bild fanns en liten reklam inlagd där det stod Polyfoto. Jag tänker efter och inser att just den bilden på Greta måste vara bortåt 70 år gammal. Jag ser på fotot av en svagt leende flicka. Bilden väcker smärtsamma minnen och när jag ser den vill jag gråta. Jag undrar vad det blev av henne och jag känner skam. Den tigandes skam.


Jag tar fram mina färger och försöker måla hennes porträtt som ett förlåt för att jag inget sa den där gången. Så slår det mig att den här berättelsen om Greta har med med mitt journalistiska arbete att göra. Senare i livet har jag som journalist försökt ge den lilla människan plats i samhället. Kanske var det just den här händelsen med Greta som formade mig och senare fick mig att ta ställning i mitt journalistiska arbete. Kanske betalar jag fortfarande på min skuld.


 

Vaktansfolket

av Gunnar från Örnsköldsvik

Jag är född på Holmön en ca 3 mil lång ögrupp i Norra Kvarken nära nog mitt emellan Österbotten i Finland och Västerbotten i Sverige. Här levde storhopen av människor på fiske och en jordlapp som .Tiderna har förändrats, nu finns inget av fisket kvar, turismen har tagit över och ser till att detta skärgårdssamhlle fortfarande lever. När jag lämnade ön, som ligger på den s k låga kusten och flyttade till den höga kusten i Ångermanland tog skrivandet mig i sitt våld. Men debuten blev sen, först vid 60 fick jag ut min första bok med dessa fiskarbönder som motiv.


Och jag undrade inledningsvis;




Vad fanns för mening i


att låta vågor börja slå mot vassa stenar


att land fick stiga upp ur havet


bli till fiskeskär i Kvarken


som på måfå, likt ett skämt


utav vår Herre


Måhända fanns en tanke någonstans


här blir det gott för människor att vara


att finna fästen för sin ävlan


ett landet utanför


för idoghet och tålamod, för fiskarbönder


Låg var fiskarstugans dörr


lågt i tak och låga fönster


glest krig karmar mellan timmernåt och tilja


i slika hus på kala skär


där utsattheten inte bara syntes


fick gråa väggar stå för skyl


och stundom värme


sedan näten lagts och sköten stod i arm och krona


och inte åkern höll mig under plog och räfsa. 


Vi bidade vår tid när gnyet hördes ifrån flöjeln


vi sökte land


när årtullsgneket fick ett särskilt ljud.


Vakta på vågor


vakta ut stormar


vänta på vindar för lärftsydda segel

Jobba hela tiden

av Silvia från Chile

 

Kom till Sverige för 34 år sen


Innan bodde jag i Chile


i staden Valparaiso


Sen har jag bott i Malmö


Från början nära Amiralsgatan


och sen vid Nobeltorget


På Havsuttern har jag bott i fyra år


Min bästa musik


är att jobba hela tiden

En fin tid för mig


av Jörgen från Gotland

 

Jag har snöat in på Owe Thörnqvist


Hans låtar i slutet av 50 talet


och i början av 60 talet


Det var en fin tid för mig


en fin tillvaro


Hela ungdomstiden var speciell


Fanns så mycket att göra


inom idrott och allt


Owe lever fortfarande


Han har goda gener


Jag måste ha musik

av Maj-Britt från Malmö

 

Jag gillar dansmusik


Det första jag gör när jag går ur sängen


så öppnar jag radion


Finns inget där sätter jag på en CD skiva


Jag måste ha musik!


Har varit ute mycket och dansat


Kassetter också, en massa


Lasse Stefanz, Thorleifs


Men han lever inte längre


Wizex!


Vilken orkester som är bäst vet jag inte

Tankar om hösten

av Monika från Åkersberga



I höstens tid jag binder en krans


Av sommarens alla minnen


Det är en krans med löv i färger så dova


Som är på väg till vila likt fåglarna som flyger


Till varmare länder far och mina tankar


Till det förflutna i tacksamhet till allt som varit


Och i glad förväntan till det nya som skall komma



Bob Marley och de andra

av Daniel från Östermalm



Måla, teckna skog och självporträtt ibland

Och blommor, fina blommor

Min pappa målade, han var konstnär


Jag har ärvt konsten


Sen älskar jag Gyllene Tider,


dom är så jävla bra


Och Bob Marley och dom andra

Lövdansen


av Solan från Älta



Jag får syn på dig du vackra löv där du hänger på din gren


Får jag lov till en dans?


Du nickar ja och jag klättrar upp till dig


där du hänger på den yttersta grenen


Jag håller dig i skaftet och du släpper taget om grenen


Vi virvlar runt i luften och vindarna för oss än hit än dit


så singlar vi sakta neråt och landar i den mjuka mossan


du blir kvar där medan jag går och säger, tack för dansen.

Teaterintresse

av Anette från Botkyrka


Att få spela upp för andra människor

Förut va jag med i en grupp på Ålgryte DV

Vi slutade vid pandemin

Det kanske blir något i framtiden


Teaterintresse, då är jag i mitt esse

När orden inte finns

av Yvonne från Söder om söder

 

När orden inte finns

då kommer det kramgoa fram

När skogen och ängarna

försvinner i dimman

möter sagan

en ny verklighet.

 

Det som känns skrämmande

för barn

har svårt att försvinna.

 

Kärleken kan kasta ljus

över allting,

kärleken kan runda

törnets vassa udd

kärleken kan ge guldkant till modet

som segrar.

Nostalgi

Av Rawaa från Hägersten



Från min tidiga barndom minns jag en händelse som får mig att känna stor saknad efter min pappa. Jag blev ofta irriterad på mina äldre systrar. De sa att jag hade hittats i en soptunna när jag var nyfödd.


En dag fick jag nog. Jag klädde av mig mina kläder och satte på mig ett av min pappas klädesplagg innan jag stängde in mig i förrådet.  Min mamma tillsammans med mina systrar lyckades inte få ut mig. Alla försök var förgäves.


När min pappa kom in i förrådet lyfte han upp mig och jag fick sitta i hans knä och han sa:


   ”Kära du dina systrar retar dig för att de vet att du är min favoritdotter. De är bara avundsjuka. Min lilla vän kan du hålla tyst och inte berätta om detta? Det är vår lilla hemlighet. Kan du det kära du?”


Jag nickade. Sådan var min älskade pappa.
Och med denna lilla berättelse vill jag hedra honom.

Barndomsminne


Av Faride från Solna


Jag växte upp på landet och vi hade en stor trädgård med många fruktträd. Där fanns bl.a. äpplen, aprikoser och granatäpplen.


I trädgården rann en bäck och vid sidan av bäcken växte många fruktträd. Min bror och jag tyckte om att klättra i träden.


Jag minns en gång när jag hade klättrat upp i ett av aprikosträden. Jag stod på en gren och plockade aprikoser. Plötsligt gick grenen av och jag ramlade rakt ner i bäcken.


Min bror ropade: Mamma, mamma Faride har ramlat ner i bäcken! Mamma kom och hjälpte mig upp ur vattnet. Jag hade inte skadat mig och detta var sista gången jag klättrade i träd.


Än i dag pratar mina släktingar om denna händelse.

Våren


Av Hossein och Zahra från Kungsängen



På våren skiner solen och alla är glada


Naturen blir grönare och finare


Det finns liv och rörelse


Blommorna slår ut och luktar gott


Vi är alla pigga och glada


Överallt blir det rent när snön smälter


Det är mycket varmare


Det är skönt när våren kommer


Och det slutar vara kallt


Det finns annorlunda färger på blommorna


På våren doftar blommorna


Alla träden knoppas

Bästa stunden

Av Kajsa från Rio



Varje kväll klockan elva diskar jag.


Allt är tyst.


Vattnet är lagom varmt.


Strax ska jag gå och lägga mig

Yllekoftan

 

Av Kristina från Ö-vik 



Ibland är sorgen som en yllekofta.
Man tar på den ordentligt och knäpper knapp för knapp ända upp i halsen för att man behöver omslutas av den helt. Ibland hänger man den lätt över sina axlar. En annan dag behöver man bara lägga den till rätta i sitt knä och försiktigt stryka med handen över maskorna.
    En kall vinternatt kanske man lägger den över sina frusna fötter för utan den är det är det alldeles omöjligt att somna om. Men man kan också någon gång ta av den en stund och hänga den på kroken eller på en stolsrygg. Man kan se på den där numera luggslitna koftan med kärlek och man kan se på den med gråt och bli så oerhört trött.
    Ibland är den så tung den där koftan att rygg och nacke hukar och man kan omöjligt ta av den själv. Det är då man måste be om hjälp fast än det tar emot att inte orka allt själv. Och tänk ibland är den lätt att bära och väger nästan ingenting. Den går i gråtoner.
    Men en varm sommarkväll i gröngräset, ensam eller tillsammans med såna man tycker om, kan man se den skifta i rosa och pärlemor. Och kisar man när man ser på den så är den nästan vacker. Man kan inte slänga den, det går inte. Och det är tur, för det om något vore förskräckligt ledsamt.
    Den där koftan är en del av livet. Den är nött och hålen är stoppade med ett annat slags garn, bomullsgarn i blått och grönt. När man borrar in sin näsa i koftan känner man lukten av sorg. Och liv. Ditt liv och mitt liv. Och doften av någon man saknar. Och kanske luktar den lite kaffe.


Min kofta.

 


Promenad


av Catharina från Huddinge

 

Min första covid-promenad blir en surrealistisk upplevelse.
Det är i mitten av Mars – jag passerar Hötorget som ligger helt öde, så när som några vägarbetare och några enstaka privatpersoner.
    Alla talar om ett okänt virus. Det är väl en vanlig influensa
tänker jag. Men det mullrar i bakgrunden, och en osynlig fiende
är på väg.  Snart befinner vi oss alla i Stormens Öga.

 Jag passerar ofta Huddinge sjukhus på mina promenader. ”Endast för Covid-patienter” står det på en skylt utanför akutmottagningen. När jag står där utanför sjukhuset så kan jag föreställa mig sjukhus-lukten, desinfektionsmedlet. Jag har själv jobbat i sjukhusmiljö så för mig är det välbekant, och har aldrig varit skrämmande uran istället väckt mitt intresse.
     I mitt inre ser jag blanka kirurgiska instrument – plastslangar –  EKG-apparater – respiratorer, och personal med skyddskläder. Jag ser ambulanser som kör fram och tillbaka.
    - Vad är det som händer därinne på sjukhuset?
 Jag brukar sjunga min sångreportoir när jag är ute och promenerar, och en av mina sånger är ”Sjörövar-Jenny” ur Tolvskillingsoperan. Jag lämnar sjukhuset och fortsätter min vandring med Jenny som sällskap.

En oro har slagit rot i mig. Det blir vår – sommar – höst och vinter. Vår objudna gäst vid namn Covid 19 dröjer sig kvar, osynlig och oberäknelig, och lämnat  förödande spår efter sig. Vårt beteende gentemot varandra förändras, vi blir misstänksamma. Vi går åt sidan när vi möts.
Vem bär på smittan?  

Inte stå för nära varandra.

Tålamod


Av Gulli från Upplands-Väsby


Solens strålar säger

Vakna upp

blad dansar i luften

i takt med fåglars kvitter

fjärilar berusade

av blommors dofter och färger

flaxar omkring i luften


Naturen tar hand om naturen

och naturen tar hand om oss

då lysande ögon fyllda av glädje,

hopp och kärlek till livet


Coronan kommer att försvinna

och vi kommer att kunna kramas,

pussas och träffas igen

Ta hand om naturen

och naturen kommer

att ta hand om oss

Uppgörelse med poesin


Av Stig-Åke från Lövestad



Jag är ingen poet

Dock tror jag på poesin

Jag skriver inte poesi byggd av skönhet

Skönhet kan jag vara förutan

Men aldrig rättvisan, upproriska sånger

Jag läser poesi som tror på människans okränkbarhet

Hennes kamp för medmänsklighet

och upprördhet över den alltid lika inställsamma inställsamheten

 

Jag är ingen poet

men om jag så vore

Om jag vågade

skulle jag dikta om resan ur förnedringen

den som gör oss värdiga att kallas människor

Den som gör oss värdiga att kallas poeter

 

I Belarus

ser vi hundratals vitklädda kvinnor

Blommor som vapen i hår och nävar

De skulpterar uppbrottets poesi med sina kroppar

Och därför tänker jag inte på mina ord som poesi

Jag är ingen poet

Jag är en vitklädd kvinna


 

Rundgång

 

Av Hans från Stockholm

Morgonen fiskar efter liv
Dagens liv, ett liv idag.
Ska jag få leva ännu en dag?
På jorden.
Sen i jorden.
Det går runt, runt.


Månadens låt April 2o21


I mitt nu

av Esteban från Malmö


I mitt nu är jag då - i mitt då var jag där


I mitt nu är jag då; femåringen Esteban på Lisboas gator
Som hoppar i pölen, jagar duvan, jagar mig själv framåt


I mitt nu är jag då - I mitt nu är jag här


I mitt då var jag där, tjugoåringen Esteban på universitetet
Som hoppar på fester, jagar flickorna, som lever i nuet

I mitt nu är jag då - I mitt nu är jag här

I mitt nu är jag nu, åttiotvå-åringen Esteban

Här på boendet, som hoppar i minnena, jagar min bild

Som ibland är kvar i nuet, en liten stund till...


I mitt nu är jag då - i mitt då var jag dä

Konstnären vid Brösarps Backar

 

Av Åke i Olseröd

 

 1945, när jag var 11 år, så cyklade jag och min två år äldre bror runt Skånes kust.

Vi utgick från Sölvesborg där vi bodde, och sedan körde vi runt hela Skåne längst med kusten.

Vid Brösarps Backar såg vi en liten skylt där det stod ”Varning för tjuren”,

och min äldre bror som målat med oljefärg sa ”Det där är gjort med konstnärsfärger”.


Så vi gick in bakom kullarna och buskarna, och där satt Fritz Kärfve, som var en känd konstnär på den tiden. 

Han hade hängt ut den skylten för att hans fru skulle plocka upp honom senare med bil, och skulle veta vart han satt.
Och han satt där i allsköns ro med fin utrustning, stor vacker palett, en fin liten stol
och ett stort staffli. Och jag tänkte ”Det där är väl inte dumt, det skulle jag kunna tänka mig”

Min äldre bror var 13 år och målade redan, men så slutade han att måla och jag övertog hans målarlåda. Och sedan har jag varit igång hela livet, med färg och form.

 

Min far hade en ganska stor lanthandel i Sölvesborg, och den hade grundats av min farfars far 1864. Och de hade fått för sig att jag skulle ta över den här firman vilket jag inte alls var inne på själv. Så det var nog så att jag växte upp med förväntan att jag skulle ta över den här affären, och en större gård som hörde till. Men när jag sedan började på Konstfack hade affärerna börjat gå utför med lanthandeln. Detta var ju femtiotalet när man redan hade börjat bygga större varuhus utanför staden, och sedan lyckades far sälja sin affär till EPA 1961.

Pappa hade nog förväntat sig något annat av mig, men han var ju inte svår, han förstod att det var det här jag ville göra.  I Sölvesborg däremot, som var en liten stad med 6000 innevånare, förväntades jag ta vid efter min far. Och det var någon som sa
”Ja du blev ju konstnär, men du var ju konstig redan innan.”
Så det var man nog i deras ögon.

Rödvin

Av Lars-Ove på dagverksamhet i Hässelby

Smakar underbart, underbarare än underbart
Smakar underbart, bättre ju äldre det blir

Rödvin är det godaste, godare än godaste
Rödvin är det godaste, smakar underbart.

Drömmar

av John Lindblom från Ö-vik



En gång drömde jag om att bli sjöman


Att fara ut på alla världens hav


Fara in i alla hamnar


Träffa allt folk i världen


Klättra upp i bergen


Träffa en trevlig flicka i Indien


Och en snäll farbror i Barcelona


Möta en gatuhund i Peru


Återvända hem igen


Sitta på akterdäck och titta på solnedgången


Karantänpsykologi 


Av Kent från Stockholm


På grund av att vi är olika individer med skilda livssituationer, resurser och förutsättningar samt för att pandemin anfäktar hela världens länder och folk vilka lever i olika samhällsystem skiljer sig dessa länders politik och religion från varandra.


Därför finns inte några allmänna lösningar för hela världen på hur de skall tänka och handla för att uthärda karantän psykologiskt. Således kan jag endast utgå från min egen livssituation vilken är 62 år gammal sjukpensionär i Sverige.


I min ovanstående situation behöver jag endast undvika stora folksamlingar med trängsel exempelvis att åka kollektivtrafik som tunnelbanan, bussar eller besöka köpcenter, varuhus, bibliotek, biografer, restauranter och barer samt liknande ställen under rusningstid.

Det råder ännu inte utegångsförbud i Sverige vilket gör det möjligt för mig att vistas utomhus i glest befolkade områden.


Pennan


Av Lars-Ove i Hässelby

 


Skriva från nio till kvart över tre

Dator numera ej på maskin

Oftast om fritiden, hela köret

Pennan,  jag jobbar med pennan

 

Att skriva är roligt

Att skriva är fest

Att skriva är roligt

Pennan är bäst

 

Mannen


Av Catharina från Huddinge

 

Jag kallar honom för "den äldre mannen".
Han är uppskattningsvis några år äldre än jag själv. Han bor på samma gård som jag. 
    Vi hälsar alltid på varandra när vi möts, och ibland så växlar vi några ord. Han berättar att han åker med pendeltåget till stan varje dag - det har han gjort i trettio år. Hans ärende i stan vet jag ingenting om.
    Jag känner en viss trygghet när jag ser välbekanta personer röra sig i mitt bostadsområde, och så är det med den äldre mannen.


Tänkte jag på


av Kristoffer från Övik


När jag såg solen


Som log med sitt vackra


guldröda leende idag på morgonen


Tänkte jag på fyrverkerier i nyårsnatten


Och på norrskenets balla elektriska storm


Och på ett kraftigt nattmonsunåskväder

Där allt kan hända


Av Johan från Ö-vik

 

Där allt kan hända blir folket inte rädda

Där allt kan hända händer ingen bilkrock

Där allt kan hända blir det inga krig

Där allt kan hända hittar man sanningen i ordet

Varför

av Ulf från Stockholm 



Varför ringer du inte mig stjärnan?


Kan bli klar först på måndag, därför är jag hetast nu


Han bara skrattar istället för att göra sitt jobb


Detta håller inte


Nu är det upp till dig, det skulle vara en dröm


Det våras för den maskinen


Känns till och med spännande


Behåller lugnet, se alla detaljer

Att komma ut ur bubblan


Av Marie från Ö-vik

 

Jag trodde kupolen var gjord av pansarglas, men den var gjord av is. En dag när jag grät så smälte glaset till min förskräckelse. Jag flaxade med armarna, men där fanns bara luft. Plötsligt iakttog jag inte omvärlden, jag satt mitt i den, världen. Jag kunde höra knastret av mina egna fotsteg mot gruset. 


Hade det alltid låtit så? 
Det hade jag aldrig lagt märke till. Ett sådant förträffligt trivsamt ljud.  Vilka intryck, vilken HD. Måste sätta mig ner och ta igen mig. Fäller ut handflatorna för att ta emot mig. Trycker ner dom rakt i ett parti mossa. Mossa, ett sånt majestätiskt mysigt material. Så frasigt och krispigt, nävarna är lika lyckliga som gommen när den äter våfflor. Måste provtrycka mossan några gånger extra. Måste ta av skorna och provtrampa lite också, några trivseltramp. En sån fröjd för fotsulan, cant get enough

Ett dricksglas. Det är blått med inbyggda bubblor. Så fint det ser ut om man håller upp det mot solen. Det är som att dricka vatten ur en diamant.

 

När kom alla vackra saker hit? 
Eller kanske är frågan felställd; 
Vart har JAG varit? 


Jag har varit under samma himmel hela tiden 
bara inte här.  Hur kan Jaget anses vara det mest centrala som finns, om det så lätt kan upphöra att existera? 

Är inte Jaget en sådan sak som värderingar, åsikter, känslor. Men om man saknar det, så är man ingen? 

Alltså kan man vara både Ingen och Någon. Men visst, kan vara kul att variera sig. Men jag föredrar att vara Någon. Och det är det man förväntas vara. Alla frågor är byggda på att den som får frågan är Någon,  tex Hur mår du? 


Vill du ha ost eller skinka på mackan? 
Vilken tröja är finast av dom här två? 
Vilken är din favoritfärg? osv. 

Det är enklare att tycka saker på riktigt, än att behöva hitta på för att vara artig.


Så därför är det bättre att vara Någon. 

Förlåtelse


Av Lars från Stockholm 

 

Om man sagt eller gjort något dumt

ber man om ursäkt

Om man råkar knuffa till någon

eller trampa nån på tårna

då ber man om ursäkt

 

Det kan vara svårt att ge sig själv förlåtelse

Till exempel när man blir förbannad

av att ha missat sin buss

 

Varför ska man be om förlåtelse

för sina synder i bönen ”Fader vår ”

När man vet att man inte har syndat

Domsöndagen


Av Lars från Medis 5.

 

Jesus återkomst

Jesus återkomst

Jesus kommer snart

 

Han kommer bli förskräckt

Han kommer bli förvånad

Tåg bilar bussar flygplan

Stress mycket folk

Han blir glad när Stefan Lövén är statsminister

Det vackra vädret

 

Han blir glad åt operamusik

Det är min grej

Musikaler, jag tror att han tycker om

Jesus Christ Super Star

Han kommer att njuta

 

Jag gissar att han har humor

Jag tror han har humor

Han kommer skratta åt filmen SOS

När dom åkte i sjön

när dom vispade glass

med båtmotorn

 

En del tror att han hittar på

 

Jag tror han kommer tillbaka

Kommer nån och säger att han är Jesus,

säger jag ”Äntligen”

 


Superfarsan

Av Kristian från Ö-vik

 

Min pappa är en superpappa

Han är bra 

Han är bra

Han är min bästa på att hjälpa mig att bygga hus till mig
Det är på väg och blir snart klart 

Pappa är lång som en flaggstång utan knopp

Han är gammal som en gubbskrutt.

På vintern när det är mycket snö ska jag och pappa åka snöskoter

Ett liv 

Av Helena  i Vällingby.



Ingen härinne frågar vad jag gjorde
I mitt liv.

Det verkar som om de tror
att jag kom till världen så här
och vill ha deras sympati.

Ingen härinne verkar vilja lyssna.
mina ord kommer inte ut rätt.

De säger ”ja, ja..”
De orkar inte vänta.
De vill nog inte veta.
Det låter kanske fånigt,
men det är faktiskt sant.

Vi har alla levt ett liv.

Vi duger


Av Tomas från Ö-vik



Vi duger

Vi träffas inte

Vi ser på varandra

Det är bra

Ibland hejar hon

Ibland hejar jag

Det är bra

Om man vill heja

Om man har tid

Annars får det vara

Det är bra

Vi duger


Finland

 

Av Lars från Stockholm

 

Finnarna är trevliga

Dom har alkoholmonopol

Ölet heter Lapin Kulta

Det är ett gott öl

Dom som bor i lägenhet har egen bastu

Alla i Finland har egen bastu,

det var det en finsk man som sa

Badar i 130 grader

Häller på vatten hela tiden

Dom har den varmaste bastun

Använder björkris och slår varandra på kroppen

Dom är vana vid det

Brukar vinterbada i en vak

Det är deras tradition

Dom mår bra av det

Har tävlingar i bastubad

En satt i 20 minuter

Han vann

Sen dog han

Dom har skidtävlingar

Finland är ett idrottsland