Texter till Sprida Mening

Här kan ni läsa de texter som skickats in till Sprida Mening. 
Från starten 2019 till nu på hösten 2023. Allt får inte plats i podden, men här tar vi med både det som hörts där och det andra. Vi har också inspirerats till att göra låtar, sätta musik till några av texterna som även de finns att ta del av på sidan, via länken Månadens Låt.

Bilder från världsutställningen.

av Fredrik Lindskog

Skrikande och gråtande, flimrar de förbi. I svart och vitt, helst. En gång ville man måla allt,

hela världen. I alla regnbågens färger, i mjuka nyanser där vi allihopa kände oss hemma.

Där vi kunde smälta in och känna oss trygga. Måla hela världen lilla mamma. Jag minns än

idag hur min färgskala fick sitt första svarta och vita, sin första droppe blod. Vi hade varit ute

på det Stora Torget, för en promenad. I staden, som fortfarande drogs framåt i ganska

makligt tempo. Solen bäddade den, ännu, ganska måttliga trafiken i ett gyllene dis, genom

kastanjernas höstlöv. Människorna höll ballonger i alla de färger, barnen åt glass. I rosa och

grönt, tror jag. Jag tror att min halsduk var gul, mina byxor, nyinköpta i mollskinn, vinröda. En

liten damm alldeles i mitten skimrade, gult och blått. Precis som Landets flagga. Tänk vad

man tyckte den var vacker. Kanske för att man fick och vågade tycka att den var det. Innan

allt blev PK.

Blödande skimrar de förbi. Tornen man rest för utställningens skull. De bombade, raserade, i

aska lagda. redan innan de var färdigbyggda. Och det är inte utan att man kommer att tänka

på ett annat torn. Som blev så högt att människorna inte längre förstod varandra. För länge

sedan byggdes det och man förundras över att vi inte lärde oss någonting. Fast det där med

moral är kanske inte lika viktigt längre. Den där läxan vi kunde lärt av historien, har för

längesedan glömts och gömts. I konsumtionshetsens garderob. Så länge vi har det vi egentligen inte behöver, eller än mindre kommer att behöva. Om femtio år, eller så. Jag tror

det var därför det Stora tornet föll. För att människorna bara tänkte på sig själv och inte

längre såg varandra. Fast skillnaden är, att idag ser vi allt som sker, alla som lider och har

ont. Men skiter i det. Därför faller våra torn och skrytbyggen än hårdare idag. Jag vet inte

vad vi ska skylla på egentligen, det är kanske som det ska vara alltsammans.

Och den där tystnaden som rådde. Eller kanske minns jag det bara så. På torget. Det var

innan noise pollution blev ett begrepp. Man hörde bussarna som drog förbi, man hörde

ankorna i dammen och någon som skrek åt någon annan på håll. Däremellan var tystnad.

Men idag hinner vi inte uppfatta nyanserna i bruset som ständigt är. Ljuden, rösterna finns

där hela tiden, överallt. Som en vägg av ljud, vi aldrig kan stänga av. Och när vi har

möjlighet, fyller vi tomrummet med det sociala mediebruset. Eller med våra egna självgoda

röster, högre än alla andra på X eller Facebook. Moralpoliser i soffan, med en lina inom

räckhåll. Voice pollution. När vi kommer hem och stänger dörren. Och vi tänker, om vi gör

det, att det gör väl ingenting. Lite avkoppling vid skärmen kan vi unna oss. Och låter hjärnan

gå på högvarv tills det är dags att sova. Om vi kan. Stänga av igen. Jag minns att jag hörde

min bror tappa sin glass. Där vid dammen. En av de pistagegröna kulorna föll mot

kullerstenarna. Jag minns fortfarande hur det lät. Och förundras över tystnaden som tillät

detta.

Jag minns också rösten. Som inte skulle vara där, som aldrig varit där, men som sedan alltid

funnits. Ekande. Mellan stadens gator. Ur en megafon, en röd megafon. Skrek en röst.

Samma röst som välkomnar oss vidare i utställningshallen. Där en präktig man i kostym

uppdaterar oss. Han talar, med fisklik blick, död och tom, var femte minut om hur många

som dödats. I krigen, på gatorna, på torgen och i de fjärran länderna. Han sitter där och

räknar, ser viktig ut, som om han tror att han betyder något. Bredvid honom ler en kvinna

och ger oss en förmodad bild av hur många som kommer att dö nästa vecka. Om allt antas

fortgå, som det hittills gjort. Sedan ger en tredje, prognosen för vädret. Kommande vecka. I

montern bredvid sitter deras experter. För stunden. De ser vanliga och yrvakna ut och växlar

beroende på vilket krig man talar om. Jag minns i alla fall att solen sken den där dagen, att

luften var smått krispig och det inte blåste alls. Så där bekymmersfri en augustidag ska få

vara, När man är barn.

"Stoppa bomben" skrek så rösten, högt och vasst, i megafonen. Som lyste röd mot den blå

himlen. Och där någonstans, förändrades färgskalan.

Den där kulan av glass, som långsamt tappade färg och blev lika grå som stenen den fallit

på. Alla löven, som bruna och likbleka, virvlade upp kring alla människorna. "Stoppa

bomben" ekade det i våra öron, medan vi sprang hemåt. Över broarna, som gick över de,

förut, smaragdgröna kanalerna. I svart och grått låg de alldeles stilla. Som om de betraktade

oss, där vi skyndade hem, undan den plötsliga stormen. Mor gjorde sitt bästa, för att skydda

oss och i ett gulnat badkar fick jag så förklaringen. På vad bomben var, på vad den kunde

göra och vad den redan gjort. Och bilderna i det sista rummet faller brinnande till marken.

Grå skuggor på väggarna i den stora hallen, fastbrända i betongen. I den lilla dammen faller

människorna som svarta höstlöv. Medan ännu en nyhetsuppläsare bollar orden mot soten

och askan. Ord och frågor. Som "kan vi överleva ett kärnvapenkrig" "när kommer

motoffensiven" "hur länge pågår kriget" och "ska vi sälja mera vapen" jonglerar han

skickligt. Och jag undrar mot det svartvita badrumskaklet vad meningen egentligen är. En

rädd liten pojk, som just fått sina drömmar krossade.

Och jag tänker, där jag står i det sista rummet. Att den där bomben jag var så rädd för.

Behövs nog inte. All mödan har varit förgäves. Alla miljarder man investerat, i alla dessa år.

Till ingen nytta alls. Det var inte Oppenheimers fel, det var vårt eget. För vi klarar det säkert

ändå. Nu, när inte ens våra gator och torg är fria från krigen. Som kommit hit, för att vi låtit

dem. För att det inte längre finns plats, där de började. När den politiska terrorn döljs bakom

gäng och barn. Nu, när det producerats så mycket vapen och sprängmedel, att de inte

längre behövs. På de platser de var ämnade för. Nu när man gläds, i media, åt en

blomstrande vapenindustri, där både pansarskott och flygplan kan ge oss mera att

konsumera för. Medan branschen jublar och Landets flagga brinner. Nu när människorna

inte orkar längre. Utan drogerna i den fina salongen, i den tysta misären, vid köksbordet eller

i våra skolor. Drogerna som föder våldet och göder de våldsamma. Nu när vi inte orkar

längre, utan sprit, lyxprylar och mediers bedövande brus.

"Bomben" var kanske något helt annat, när allt kommer omkring. En varning, eller ett

förebud. Kanske såg jag dem där, redan på torget. Då för längesedan. Glassen som en

krossad skalle mot asfalten. Grön mot det grå. Kanske hörde jag dem i badkaret efteråt. Med

mors röst, ur en röd megafon, mot det svartvita kaklet.

Bilderna från världsutställningen.

Beskrivning av Insomnia

av Caroline från Stockholm


Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.

Vartenda andetag noteras.

Känns.

Hörs.

Brukar jag höra mitt eget hjärta? Hör alla människor sina hjärtan slå när de ska somna? Blunda. Jag måste blunda om jag ska somna. Det är nog en förutsättning för att detta uppdrag ska lyckats. Ok blunda nu. Bara något så simpelt som att stänga ögonlocken känns svårt. Sådär ja. Nu blundar jag. Nu då?

Tankarna snurrar. På riktigt snurrar som när jag åker favoritkarusellen virvelvinden. Det snurrar och jag mår lätt illa. Lugn nu. Det är ingen fara Carro. Det är bara en reaktion av bristen på Sömntabletter. Det är ingen fara. Lugn. Jag vänder mig om. Byter kudde. Å så ja! Gud så skönt Jag är trött. Så obeskrivligt trött.

Det kliar på foten. Försöker ignorera det men oj vad det kliar, liksom under foten. Det går ju inte att klia under foten. Det kittlas. Varför kittlas det just under foten? Kittlas det när man kittlar sig själv? Jag kliar försiktigt. Nuddar smalbenet med handen. STUBB? Igen? Jag rakade ju mig igår. Fan. Kanske ska testa att vaxa? Men Aj. Och bikinilinjen. Pinsamt. Jag vill inte visa min mutta för en främling.
Hatar hårväxt. Detta måste lösas.

Ok, blunda nu. Snurrar. Huvudet snurrar.
Nu hittar jag inte den rätta sovställningen. 2 timmar har gått sedan jag lade mig ner i sängen. 23:44 visas det på mobilen. 5 timmar kvar tills alarmet ringer. Stressa inte Carro, då blir det bara värre.

Det är varmt härinne. Olidlig. Jag måste öppna fönster bara. Så där ja. nedbäddad igen. Blundar.
VA FAN (!!!) jag kan ju inte ha fönstret öppet?! Tänk om någon klättrar in. Visserligen skulle det krävas några slags sugproppar under sulorna för att komma upp till tredje våningen. Men ändå. Det finns folk till allt. Jag vill inte bli våldtagen och mördad. Upp igen, Stänger fönstret. hittar ingen skön ställning (igen)
.... tankar som snurrar.

Ursh vad mycket hemskt det sker nu för tiden. Alla orkaner. Undrar om man förstår vidden av en orkan eller tornado om man inte upplevt det. Varför händer det?
Snurrar. Ångest.
Det var bättre förr. Tankarna är iväg.
Flyger fritt iväg till den gången vi själva blev offer för en vidrig handling. Andningen snabbas på. Paniken är nära. Täcket åker ner på golvet för att sedan omsluta mig igen. Jag blundar. Vad är det man ska tänka på när man ska somna? Det snurrar och de värsta tänkbara minnesbilderna gör entré.

Det kliar. Fast ändå inte. För hur mycket jag än kliar så försvinner det inte. Jag känner något vått och varmt på pekfingret. Med den svaga nattlampan tänd ser jag att det är mörkfärgat; blod. Jaha nu har jag kliat sönder mig lite. Det gör inget. Den vassa nagel som skoningslöst rev i huden gav mig sinnesro för en stund.

Men det ÄR något fel med benen, visst är det så? Dom vill liksom röra på sig. Som att hundratals myror är fast där inunder. Jag sparkar dom lite lätt mot sängen, jag vill inte väcka Selma. Allting hörs så tydligt. Mina hjärtslag, hennes små, lågmälda snarkningar, knastret från täcket när jag försöker hitta den perfekta sovställningen. Allting hörs. Allting märks. Det är mörkt. I mörkret finns det ingen befrielse. Mörkret är grymt och inget hopp om framtiden visar sig. Inget som distraherar.

De värsta tankarna kryper fram. Hur mycket jag än försöker motarbeta dem så är de starkare än mig. Alla misstag jag begått, alla orättvisor jag en gång utsattes för. Alla sjukhusbesök.

Alla drömmar som jag misslyckats med och framtidsplaner som glider längre och längre ifrån mig.
Allting tar girigt plats i min trötta hjärna. Finns det någon hemlig knapp som jag inte vet om? Finns det någon knapp som stänger av hjärnan 8 timmar på natten? Hur gör andra? HUR gode Gud kan människor stänga av och sova? Det måste finnas någon formel som jag ännu inte tagit del av.
En hemlighet som ingen vill berätta. Elakt!
Jag badar i svett. Fast jag är inte varm. Konstigt. Måste vara tecken på sjukdom? Och när skulle jag egentligen göra om mitt cellprov? Det var grava förändringar sist. Jag välkomnar paniken. Hej du. Ditt äckliga fula as. Andningen spårar ut och är nu oregelbundna. Läpparna börjar domna av och det sticker i fingrarna. Känner så väl igen det nu. Snurrar. Hanterar. Lugnar mig själv. Utmattat.

Smyger tyst in på toan. Lampans brutala ljus gör nästan ont i ögonen och jag kisar en en stund innan ögat vant sig.
Tittar på min spegelbild som visar allt som jag inte vill se. Svullna ögonlock följt av tydligt mörka ringar vid den tunna huden under ögonen.
Oj vad ful jag är. Naken. Jag sover bäst naken. Befrielsen och lättnaden när kläderna får lämna kroppen är fantastisk. Här är jag. Bara jag.

När blev jag så fet? Oj här börjar tankarna flyga iväg igen. Jag brukade kallas "hon man kan stoppa i fickan” så liten och nätt var jag.
Nu skulle jag möjligtvis få plats i tomtesäcken. Kanske.
Jag vrider mig något åt vänster. Rygg fett. Aha ok... andas. NÄR fick jag rygg fett?! Jag betraktar min spegelbild. Kanske är den inte så tokig ändå? Brösten har absolut fått extra hull. Och rumpan. Det kan väl aldrig skada? Oj så blek jag är. I min mentala lista skriver jag; brun utan sol-inhandla.
Men vad är det DÄR? Har jag alltid haft en skönhetsfläck där? Hur var det nu med hudcancer? Inga ringar runt, det ska inte klia, jämna kanter. Ser bra ut. Tror jag.
Ångest. Jag måste se imorgon om den har vuxit. Jag har ju bränt mig i solen nån gång.
Cancer.

Paniken slår till med full kraft. Fort springer jag helt näck till köket och hämtar en påse. Andas. In och ut. In och ut. Du klarar det här. Utmattningen efter 2 helt sömnlösa nätter tar ut sin rätt.
Andningen normaliseras och jag tvingar fram logiska tankar. Med betoning på tvingar. Det var andra panikattacken för natten. Soffan! Utan press, jag ska bara hänga lite i soffan. Jag vill inte ens sova. Omvänd psykologi. Det kan funka. Jag ska INTE sova. Bara titta på tv. Fan ta mig om jag somnar.... FÅR inte somna. Det gör jag inte heller.

På kortsidan av soffan ligger Han och gnisslar tänder. Det tog endast 4 minuter innan han befanns sig i drömmarnas land. Jag tog tid. Fascinerad över hur olika vi kan vara. Hur något så simpelt som att somna kan vara så ångestladdad. Så psykiskt påfrestande. Jag blir liksom arg på honom där han ligger. Vill slå honom i huvudet med något hårt. Kanske en stekpanna?

Nu är det 26 minuter kvar tills alarmet ringer. Lättnad blandas med panik. Natten är över men hur ska jag orka. Hur fan ska jag orka denna dag? Kaffebryggaren laddas och sminket tas fram.
Vi kör! Mina tankar vandrar tröttsamt iväg till kommande natt. Inte igen.

Snälla gode Gud inte igen.

Flykten

Av Gabor från Uppsala

In i det sista tvekade våra föräldrar (anyu och apu), särskilt pappa, om de skulle fly eller stanna.

I oktober 1956 var jag åtta och ett halvt, gick i tredje klass. Lillebror Zoli var tre år yngre. För mig var Ungernrevolten ett äventyr och en saga när landet reste sin gamla fana: statsvapnet med de tre bergstopparna krönta med ett kors och över alltihop Stefanskronan, och vi var flera i klassen som gjorde teckningar av det. Med mina vänner Süti och rektorns grabb tillverkade vi trägevär att försvara oss med. Jag drömde om skyddsrum med stora mängder mat som bacon och gott bröd.

Alldeles i början av upproret försvann ett passagerarplan före landningen i Szombathely. Jag var fascinerad av flygplan och Sütis farbror var pilot eller åtminstone någonting relaterat; kanske städare på flygplatsen. Något nämndes på nyheterna om saken. Sjukhuset försattes i beredskap om planet hade störtat, men mamma kommenterade att ”säkert har de flugit över gränsen till Österrike”. Det kallades att dissidera, men hennes kollegor blev förskräckta att hon vågade säga något sådant som kunde tolkas som ett statsfientligt uttalande. Anyu förklarade senare att hon skulle ha råkat mycket illa ut om planet inte hade använts till en flykt som det visade sig att ha varit.
Apu var desillusionerad sedan länge, efter att ha blivit först utesluten ur partiet och utan att ha varit skyldig till något och sedan blivit återtagen utan ha blivit korrigerad. Anyu var tveksam men givetvis hade hon också upptäckt oegentligheter i partiets beteende.

Hon var (förutom översköterska på operationsavdelningen) lärare i ideologi för sjukvårdens sjuksköterskor och läkare. De sistnämnda var inte särskilt trakterade av att en sjuksköterska skulle lära dem något. Ännu mindre bekväm kände hon sig när hon skulle förklara av partiet fastställda odlingsmetoder för bönderna, mera specifikt en sorts majs som skulle vara bättre än den de vanligtvis hade. Hon, som knappast hållit en spade i sitt liv, blev utskrattad av bönderna.

De hade blivit skakade hade de blivit när Rajk, en kommunistisk hjälte, stilig och modig, plötsligt avrättades som förrädare. Senare hade en bekant till familjen, polischef i staden av judisk börd, allmänt omtyckt hedersman, försvunnit och apu hade helt oskyldigt frågat partisekreteraren vad som hänt polischefen. Hade han varit med om en olycka eller något liknande? Partisekreteraren hade svarat något i stil med: ”Om jag var ni, kamrat överläkare, skulle jag inte ställa sådana frågor.” Polischefen överlevde och han fick reda på att apu hade försvarat honom, åtminstone frågat efter honom. För detta var han alltid tacksam och träffade apu när denne besökte sitt gamla hemland på åttiotalet.

Ungernupproret kallades officiellt under många år fram till murens fall femtiosex års händelser. Sovjetkommunisterna kallade det kontrarevolutionen medan en del vänsteraktivister betraktade det som den verkliga revolutionen.
Anyus svåger var chef på en skofabrik. Han deltog i upproret och han hade sparat en samling flygblad och tidningsurklipp i en resväska som han hade gömt under sängen. När jag 1975, för första gången, återkom till Ungern berättade han en del och lät mig läsa dokumenten efter ett högtidligt löfte att inte låta någon känna till deras existens.
Vi hade ett ryskt officerspar inneboende i vårt hus, Nikolai med hustru. De var mycket städade och trevliga och jag minns mest de goda stekta ägg hon brukade traktera mig med. Några dagar eller en vecka efter att upproret brutit ut blev de hemkallade vilket gjorde oss mycket ledsna.

Apu reste med ett Röda-korsteam till Budapest. Han bevittnade hemska syner som högar av lik på bägge sidor. En natt efter hans återkomst till Szombathely kom en grupp kontrarevolutionärer till vårt hus och bad honom att följa med. Anyu lugnade honom och jag sov. De skrikande, beväpnade männen såg vår parkerade bil med ett rött kors på bakrutan och någon i gruppen kände doktorn. Han ropade till de andra ”Låt honom vara, vi tar grannen i stället”. Det gjorde de och sköt honom.

När de ryska trupperna återvände till Ungern tog apu oss till sjukhusets skyddsrum där vi tillbringade en vecka. Genom en glugg uppe vid taket kunde jag bevittna tanks, deras larvfötter, som rullade och bullrade på gatan utanför i en oändlig rad. Det fanns inte mycket att göra i skyddsrummet men det fanns en enda bok och den läste jag. Hemingways ”Den gamle och havet”. När vår stad blivit besatt och kontrollerad gick vi ut och återvände hem. Det stod flera tanks på det lilla torget framför stadshuset med kanonröret riktat mot byggnaden. Föräldrarna insåg att deras förhoppning om en demokratisk socialism inte skulle infrias. De bestämde sig för att lämna landet.

Våra flyktplaner måste hållas hemliga för gränsen var nu stängd. Den enda som invigdes var apus favoritsjuksköterska, övertygad kommunist. Hon fick ta hand om en del av våra ägodelar, eller rättare hon skulle hämta dem när vi väl var ute ur landet. Särskilt skulle hon ta hand om vår bil – en av de mycket få privatbilarna i staden– en Opel Adam som hade en härlig doft av bensin och galon.

Meningen var att tidigt på morgonen ta bilen till stationen och fortsätta med tåg mot gränsen, men bilen ville inte starta trots desperata försök att veva i gång den. Vi fick ta spårvagnen i stället utan någon packning.
Konduktören frågade mig vart vi skulle och jag hade väl hört något så jag svarade karskt ”Australien”, då Österrike heter Austria på ungerska. Vi hade fått tips om en vägvisare som bodde i en by och som skulle ta oss över gränsen. Vi klampade i väg från järnvägsstationen till en bondgård. Bonden var inte hemma men vi fick mat av hustrun och jag minns särskilt den goda pressyltan. På kvällen kom han tillbaka och vi gjorde oss i ordning. vi tog på oss alla kläder vi hade. Jag hade pyjamas underst. Bonden kände till smuggelvägarna. Mot betalning förde han grupper av flyktingar över gränsen. Han fick alla våra kontanter och kanske smycken också. Det var även en säkerhetsåtgärd, för om vi skulle bli stoppade hade vi bättre chanser om vi inte hade några rikedomar med oss, sas det.

Vi var tio personer. En mamma med spädbarn på armen. Det var kallt som bara den; Senare på natten blev det frost. Vi gick och gick. Jag hade astma och andnöd. Min lillebror Zoli var trött och ville inte gå längre. Jag försökte bära honom på ryggen. Apu tog över. Eftersom jag var både nyfiken och närmare marken än de vuxna upptäckte jag fotspår i det frostiga gräset och sa till. Det visade sig att vi gått i cirkel. Gruppen överlade kort och beslöt att fortsätta utan bonden som hade druckit sig full. Det kunde ha varit för att dämpa nervositeten och rädslan. Spädbarnet skrek. Jag gav det en karamell och apu sömnmedel, men barnet fortsatte och gränsvakterna var inte långt borta. Det bestämdes (jag vet inte hur, eller om hon själv bestämde) att hon skulle vända om. Plötsligt sköts lysraketer över oss. Gränsvakterna hade upptäckt oss. Vi lade oss på den isiga, hårda marken. Anyu viskade att jag inte fick hosta för då var vi dödens. Vi kröp fram till en taggtråd och rullade under den nerför en slänt. Vakterna skrek att vi skulle stanna annars skulle de skjuta. Vi såg en traktor med släp en bit längre fram och mannen på traktorn ropade att ”Hier ist Österreich! Sie dürfen nicht schiessen!” och ropade åt oss att springa dit. (Det här är Österrike! Ni får inte skjuta!) Vi klättrade upp på flaket och han körde oss till byns kyrka.

Rader av flyktingar låg på golvet på halmsäckar. Jag fick en fruktansvärd astmaattack. När någon av de ansvariga fick höra om oss och att apu var doktor kontaktade han den lokala läkaren som kom med bil (en flott, svart lyxbil i mina ögon) och tog oss hem till sig. På vägen var jag tvungen att gå ut och kräkas. Vi stannade kanske två dagar. Frun i huset bjöd oss på bananer och sådana hade jag aldrig sett. Jag frågade anyu; ”Det är en frukt”, förklarade hon, varpå jag, förnumstigt ”Äpple är en frukt, körsbär är en frukt, aprikoser och vindruvor är också frukter. Det här är ingen frukt.” Vi fick reda på att mamman med spädbarnet hade skjutits ihjäl.
Vi hamnade i Wien på något sätt på ett enkelt hotell som Röda Korset förmedlade. Vi fick nog också mat eller matkuponger. Apu var entusiastisk att vara i ett främmande land och vi gjorde litet turism också, besökte slottet Schönbrunn. Jag beundrade drottning Elisabeths (den österrikisk-ungerska drottningen) små, vita handskar.

Röda Korset gjorde efterforskningar efter våra eventuella släktingar i utlandet (som vi inte haft någon kontakt med på tio år) och hittade en familj i Florida. Vi skrev och de skickade ett paket med konserverade matvaror (bl.a. corned beef som jag njöt av), leksaker och en begagnad minkpäls. Senare fick vi en inbjudan och båtbiljetter. Föräldrarna begav sig till USA-konsulatet och blev ordentligt utfrågade om sitt förflutna. Under tiden hade en snäll farbror kommit fram till min bror och mig när vi väntade utanför kontoret. Farbrorn gav mig en hel, färsk brödlimpa och sedan ville han fotografera oss. Just då kom apu ut och frågade vad mannen höll på med. Han var från Time-magazine och ville gärna ha bilder på flyktingbarnen.
– Men varför med en brödlimpa i handen? —Vi vill visa våra läsare att ungrarna nu är fria och inte behöver vara hungriga. Apu blev arg: – Våra barn har aldrig behövt gå hungriga och i Ungern har det inte funnits någon svält under kommunisttiden, och därmed rev han limpan ur mina händer och slängde den till journalisten. Jag tog mycket illa vid mig för jag ville gärna smaka på färska brödet.

Nästa gång när föräldrarna besökte USA:s konsulat kunde de hämta visumet (the green card). De var ju unga, friska, välutbildade och hade vitsord från våra rika släktingar. Men de blev avskräckta när de mötte alla de flyktingar som blivit avvisade eller bara väntade vecka efter vecka. Det var de gamla, de sjuka särskilt sådana med tuberkulos, vilket ju var apus specialitet, och de som bara hade grundskola som ratades. – Vad är det för land vi ska till, frågade sig anyu och apu, som vägrar ta emot dem som bäst behövde? Då fick de höra talas om svenska beskickningen som gav företräde åt just gamla och sjuka. De beslöt sig ganska omgående att ta sig till Sverige i stället. De anmälde sig på konsulatet och blev uttagna omgående. De visste inte mycket om Sverige men apus sjuttonåriga kusin hade ju förts dit döende från koncentrationslägret i Folke Bernadottes vita buss och stannat ett helt år tills hon blivit frisk. Tillfrågad långt senare varför hon inte blev kvar i Sverige hade hon svarat att hon inte ville skiljas från de få av familjen som överlevt (hennes egna föräldrar hade inte det).

Vi blev utvalda av Bengt Nirje, som var där för svenska Röda Korset, vilket jag råkade få veta på nittiotalet då jag hade samarbete med honom. Då hade han blivit ett stort namn internationellt inom handikapparbetet.
Vi fick också resa med en vit buss. Jag stod ofta framme nära föraren och stirrade förundrat på den breda Autobahn som vi susade fram på.
Hamburg for vi igenom och ombord på färjor. Från Helsingör såg vi svenska sidan och något slags saga eller skämt eller bara inbillning att apu varnade oss pojkar:
–Titta ordentligt på husen nu för det kanske är de sista riktiga hus ni ser på länge. Människorna på andra sidan bor i iglos.

Vi fördes direkt till något slags uppsamling på kurorten Ramlösa utanför Helsingborg. Det var rena lyxen. Zoli har berättat att han fick gå med anyu och kvinnorna till ett duschrum, medan apu och jag till ett annat duschrum och alla blev tillsagda att klä av sig. Anyu blev panikslagen för hon trodde ett ögonblick att det var en gaskammare. Chocken gick över och vi fick både god mat och förnödenhetsartiklar och leksaker. Jag minns en liten tank med US-amerikanskt märke och den lät och kastade gnistor framåt när jag körde den. Dessutom fick vi en låda med vattenfärger (kanske fick vi var sin, vi kunde inte dela på leksaker på den tiden, Zoli o jag). I Ramlösa var vi en eller två veckor sedan fick vi resa med tåg hela vägen till Mullsjö och det var mycket snö överallt. Familjen Ámosi reste med samma tåg och med den jämnåriga grabben spelade jag Svarte Petter. I Mullsjö var det mörk natt på stationen men en mottagningskommitté med ungdomar bl.a. väntade och de bjöd oss på godis. Jag fick en hallonkola. Där fanns tonåringen Barbro och hennes familj blev vi vänner med. Sonen Lennart hjälpte jag långt senare att plugga till studenten.

Våra nära och kära visste inte att vi hade flytt och ännu mindre var vi hamnat. Det var svårt att få kontakt. Breven censurerades. Ett program i ungerska radion ägnades hälsningar från och till utlandet och den hette ”Szív küldi szívnek szívesen” dvs. Hjärtligt från hjärta till hjärta. Där kunde vi skicka ett meddelande till släktingarna men kom att dröja tio år innan vi återsåg någon av dem.

Havet

av Robert från Zinkensdamm

Havet, moder till barnet Eva bar

Om du plockar en sten på stranden finns hon där

Lugna vågor tröstar ditt oroliga hjärta

Albatrossens vingar slår mot stränder

En dröm om evigt liv hos gud

En dröm om evigt liv hos gud

En dröm om evigt liv hos gud

Evigt outgrundliga hav

Albatrossens vingar slår mot stränder

Havet, moder till barnet Eva bar

Om du plockar en sten på stranden finns hon där

En dröm om evigt liv hos gud

En dröm om evigt liv hos gud

En dröm om evigt liv hos gud

Av boenden från Ekholmens gruppbostad

Jag gillar trummor

Spelar i Vårbergarna

Vi spelar mest rock

Jag ska till Tempelriddaren

Vi spelar inte för publik just nu,

men gjorde för länge sen

Spelade mest på fester

Sen ledigt en dag

Kommer hem ganska sent

-----------------------

Ute i solsken och promenerar

Går till Skärholmen, Bredäng eller Vårberg

Att gå är motion

Jag gör det varje dag,

flera gånger

----------------------

Allt möjligt är roligt

God mat kan vara gott

Musik, läsa böcker

Gå på revy kan va kul

-----------------------

Musik, film, gå på konserter och restaurang

Ut och gå promenader

Lyssna på musik på U-tube

Se på TV

Intressen är kul!

Håller på Liverpool

Reser ibland

Sydamerikansk musik och disco

av boenden på Härnögården i Härnösand

Härnövalsen, en av de vackraste valserna

Den kan väl Rolf!

Vem som skrivit Härnövalsen vet vi inte

Flera som skriver i Härnösand

Kjell är en av dem

Nästa gång jag kommer hit

ska jag sjunga Härnövalsen

Alla dessa flyttar

av Lars-Göran från Nyköping

Den 5 oktober 1953 föddes jag på Nyköpings lasarett. Min mor sa att jag hade tjockt svart hår som sköterskan på BB satte en rosett i.
Jag hade problem med magen. Det var något med magmunnen. Därför blev jag kvar på lasarettet men mamma fick åka hem och ta hand om min syster. På den tiden fanns inte föräldrapenning eller något annat stöd så pappa var tvungen att arbeta.
Men efter ett tag fick jag komma hem. Vi bodde i en gammal träkåk på Stockholmsvägen. Torrdass på gården och kakelugnar.
Granntanten som bodde över oss var en riktig satkärring. Hon visste när vi skulle sova middag. Då gick hon runt och bankade i golvet så att vi inte skulle somna. Hon anmälde mina föräldrar till hälsovårdsnämnden för att de, som hon påstod, inte eldade tillräckligt så att hon på grund av det hade det kallt i sin lägenhet. Hälsovårdsnämnden konstaterade att det var hon som inte eldade ordentligt.
Hon tvingade sin gubbe att hoppa på pappa som bara knuffade undan gubben. Då polisanmälde de pappa för misshandel. När polisen kom hem till oss så bröt mamma ihop. Polisen la ner utredningen när de fick höra pappas version.
ÖVERTÄNGER Dalarna
Min syster fick astma och då bestämde sig mina föräldrar att det fick vara nog. Vi flyttade till en liten plats i Dalarna som heter Övertänger. Där var luften mycket bättre så astman försvann. Jag var 8 månader när vi flyttade dit.
Morfar och mormor kom och hälsade på oss. Morfar älskade att fiska och i Övertänger fanns det små bäckar med öring i. Han glömde aldrig de dagarna då han fick fiska i dessa bäckar.
FALUN Dalarna
Det jag minns bäst från det stället var de härliga dofterna: vi bodde nämligen ovanpå ett bageri. En sak som hände som var lite komisk var att jag satte en potta i halsen. Alltså det var ingen riktig potta utan en leksak som min syster hade. Hursomhelst lyckades jag få ner den i halsen så att jag inte kunde andas. Mamma fick panik och tog mig under armen och sprang ner för trappen till bageriet, men hon ramlade i trappan och av smällen for pottan ur min mun. Det här är ingenting som jag själv kommer ihåg. Jag kommer bara ihåg berättelsen.
Jag minns inte att min pappa var hemma under mina första år. Det var han förstås men han var mer borta än hemma.
Vi hade släktingar i Falun. Farbror Paul, faster Rut och kusin Margareta. Paul var en av pappas bröder, han hade tre, alla var äldre. Paul var ingenjör, riktig ingenjör, pappa var ”bara ”vägmästare”. Som lillebror, både fysiskt och i ålder var det inte så konstigt att pappa hade dåligt självförtroende.
Rut var gift med Paul och mamma till Margareta. Hon var även sjuksköterska på Falu lasarett, vilket jag fick nytta av då jag hade ätit upp en av mammas cigaretter.

ÅRSUNDA Gästrikland
Vi flyttade snart igen. Den här gången till Årsunda i Gästrikland. Vi bodde i ett litet hus på en bondgård. Bonden kom från Australien och han hade grisar, får och kalkoner.
Kalkonerna satte skräck i min syster och mig. De här fula fåglarna jagade oss. En gång var Veronica, en av mina kusiner, på besök. Vi lekte uppe på en loge. Logen hade en körväg som användes till att köra upp höet till övervåningen. Plötsligt dök kalkonflocken upp. Vi flydde skrikande nerför körvägen, min kusin ramlade och flocken flög på henne, hackade och flaxade. Veronica skrek, jag skrek och min syster skrek. Som tur var kom de vuxna och räddade henne från odjuren.
Men det fanns även snälla djur på gården. En av fårhundarna var jättesnäll vi fick den för den hade bitit ihjäl några får så de kunde inte ha kvar den, men den försvann, antagligen var det någon som sköt den.
Jag var väl tre år när vi bodde i Årsunda. Jag minns ju inte så mycket men en sak som fastnade var bron över Storsjön, den var så låg så det kändes som om vi åkte på vattnet. Det kanske var när vi flyttade igen som vi åkte över bron. Nu gick flyttlasset till Falun.
Inte så långt från Falun ligger Hofors. Där bodde min faster Ingrid med sin man Edvard. Min kusin Veronica bodde hos dem. Alltså, Veronica var egentligen mitt kusinbarn, min kusin Anita hade lämnat Veronica hos Rut och Edvard som var mormor och morfar till Veronica. Anita var frånskild och kunde inte ta hand om sina döttrar. Veronicas lillasyster bodde hos sin pappa Leif i Storvik så henne träffade vi inte så ofta. Däremot träffade vi Veronica och hennes morföräldrar ganska ofta. Pappa kom bra överens med sin storasyster Ingrid och hennes man. Jag trivdes också tillsammans med den familjen, Edvard var rolig och stor och stark. Han var alkoholist har jag förstått senare. Men det betydde inget för den tre-fyraårige Lasse, Edvard var glad och tyckte om barn det räckte för mig. Veronica och jag var lika gamla. Både hon och jag gick i Edvards fotspår.   
KATRINEHOLM Södermanland
Vi, min mamma, min syster och jag bodde en tid hos morfar och mormor i deras etta i Katrineholm. Pappa och farbror Edvard byggde ett hus i Falun där vi skulle bo.
FALUN än en gång
Jag kan ha varit fyra år när huset stod klart. Det var en ganska liten enplansvilla i trä. Trädgården var fylld med slagg från Falu koppargruva. Det var säkert billigt men det var inte skönt att gå barfota på slaggen. Det jag minns bäst av det huset är lukten, den fräna lukten av cuprinol. Cuprinol var en sorts färg eller impregnering av trä. Den hade en stark doft, en blandning av bensin och tjära.
I Haraldsbo som villaområdet hette bodde mest barnfamiljer så det fanns gott om ungar. Min bästa kompis hette Per. Vänskapen startade med att vi slogs om rätten till en vattenpöl. Efter slagsmålet blev vi bästisar. Pers mamma var från Gotland. Jag såg i min fantasi hus av kola och träd av godisklubbor. Jag trodde att Gotland var ett land av gott, alltså godis.
Per och jag hade en favoritlek. Vi kallade den ”gå vilse”. Den gick ut på - just det gå vilse. Vi kom aldrig vilse på riktigt. Vi hittade hem varje gång, men vi gick långt, ibland ända till sjön Runn. Det visste naturligtvis inte våra föräldrar något om. Mina föräldrar arbetade, vi hade en barnflicka, som var hälsosamt ointresserad av vad jag gjorde om dagarna. Pers mamma var hemmafru, men Per hade två småsyskon så hon var upptagen med dem. 
Vi var som sagt många ungar på gatan. Jag var en av de minsta som var ute. De riktigt små var inne med sina mammor, tror jag. Ibland kunde jag få vara med och leka med de stora barnen, de som var sju år och uppåt. Vi hade en skog bakom vårt hus. Jag tyckte att det var en stor skog men det var nog bara en liten dunge. Där lekte de stora ungarna cowboys och indianer. Jag minns en gång när jag fick vara med. Jag fick ett indiannamn då – ”titta med fingrarna”. Jag hade nämligen gjort just det. En av killarna hade huggit fast sin dolk i en stubbe. Då var jag tvungen att undersöka hur vass kniven var och skar mig förstås. Det var då jag fick mitt namn.
Människor i grupp kan åstadkomma storverk, men även mycket skit. Vi samlades en gång, vi ungar på gatan, och av någon anledning fick vi för oss att vi skulle köra bort några som vi kallade tattarungar. De var så vitt jag minns två småbarn ungefär i min ålder. Vi var många, de flesta var ”stora”. ”Tattare” betydde inget för mig jag hängde bara på och skrek försvinn tattarjävlar. Vi jagade hem dem. Mitt minne av den här händelsen är fyllt av skam, jag vet inte om jag skämdes då jag hoppas det men jag är långt ifrån säker.
Den första gången som jag såg på tv var hemma hos några som min syster kände. Jag minns inte vad vi såg på men det var fullt med ungar hos tv innehavarna. Det var mörkt ute så jag tror att det var höst. När syrran och jag skulle gå hem var det någon som sa - ”akta er för svarta damen”, Svarta Damen var en film, tror jag, men bland oss ungar var den svarta damen en skräckfigur, ett monster. Min syster och jag slog nog Haraldsbo-rekord på den korta sträckan hem. En kort tid efter vår första tv kväll så köpte mamma och pappa en tv. Det var en stor möbel med skivspelare, radio och tv. Det fanns låsbara luckor för tv-n. Till möbeln ingick det några skivor. Bland annat en Elvis-skiva. Elvis blev min idol utan att jag visste vad en idol var.
Eftersom tv inte fanns i var mans hem så ville våra kompisar komma och titta. Min kompis Per ville alltid komma och se ”Den lille trumslagarpojken”. Det var bara ett problem – när trumslagarpojken hade gjort något fel tog de trumman ifrån honom. Varje gång när det hände började Per gråta högljutt, ja, han tjöt bokstavligen.         
Vi hade som jag tidigare nämnde barnflickor eftersom mina föräldrar arbetade, Barnflickorna var nog barn själva. Jag minns en som låste dörrarna när jag var ute och då somnade hon och jag kunde inte komma in, Det var vinter och jag hade mycket kläder så när jag blev kissnödig var det svårt att hinna öppna kläderna… Det hände att jag kissade på mig. En granntant såg mig en sådan gång och tog in mig till sig och ringde till mamma som åkte hem och hittade barnflickan sovande och ganska berusad. Hon hade druckit upp pappas rakvatten! Vad jag minns så hade vi ganska många olika barnflickor. En del tyckte jag och min syster om och en del tyckte våra föräldrar om, men det var sällan de samma.
Min syster fick scharlakansfeber som tydligen sågs som en alvarlig sjukdom. Hon fick åka ambulans till sjukhuset. Hon fick ligga på epidemiavdelningen. Vi fick inte besöka henne men vi fick stå vid ett stort fönster och prata i telefon med henne. Scharlakansfeber är ingen alvarlig sjukdom längre en penicillinkur och den sjuke blir bra på någon dag eller två.
NYKÖPING
Min far var en rastlös själ så vi lämnade snart Falun och vårt hus. Den här gången flyttade vi till Nyköping. Nu var vi tillbaka där allting började för mig. Vi bodde i ett radhus i Oppeby, en stadsdel i Nyköping.
Hösten 1960 började jag i första klass i Oppeby skola. När fröken frågade mig vad jag hette så svarade jag Göran. Jag kallades Lasse hemmaoch det var inte bra – ”Lasse Lasse liten” och Lars-Göran var inte heller bra – ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran”. Göran var neutralt och bra. Men jag hade min barnflicka med mig och hon avslöjade mig – ”Han heter Lars-Göran men kallas Lasse”. Nu blev det inte så farligt som jag hade trott. Det enda som hände var att några flickor omringade mig och sjöng ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran”. Jag var redan vid så unga år intresserad av flickor så det gjorde ingenting.
I första klass älskade jag skolan. Jag var den första i klassen som kunde läsa och då fick jag låna hem en bok. Jag var jättestolt!
Men kärleken till skolan tog snabbt slut. I andra klass fick vi en ny fröken. Det är konstigt, min första fröken minns jag knappt, bara att jag tyckte om henne. Min andra fröken däremot som jag inte tyckte om kommer jag ihåg hur hon såg ut och hur hon lät.
Från att ha tyckt om skolan och varit duktig, struntade jag i läxorna och jag ville inte gå i skolan längre. Lärarinnan delade upp oss i två grupper. En grupp på förmiddagen och den andra på eftermiddagen Jag hamnade i en grupp av barn som hon tydligt visade att hon inte tyckte om. Den andra gruppen favoriserade hon. Min mamma sa senare att den gruppen med barns föräldrar hade högre status, de var flygare vid F11 läkare och så vidare. Det var inget som jag förstod, jag trodde att det var mig som det var fel på.
Trots en dålig start så tog jag mig igenom skolan. Jag flyttade och flyttade igen. Att flytta blev mitt sätt att klara av svårigheter, även efter att jag flyttade hemifrån. Sist jag räknade efter hade jag flyttat 37 gånger. På något sätt har det att flytta snarare blivit att jag flytt. Det blir nog bättre på nästa ställe...

Musiken skapar minnen

Minnen av personer från dagverksamheten på Silviahemmet

Elvis och Pat Boone, bägge var rockiga

Det kan komma upp en trall i huvudet

Elvis körde lastbil och sjöng men spelade såklart inte gitarr när han körde

Musiken skapar minnen, texter kommer man ihåg

Som barn fick jag höra mycket av Elvis

Min mamma gillade honom

Säkert tio låtar minns man

Det var bättre förr med vinyl

Började på musikskolan i Nyköping

Sen studentsånger i Stockholm

Två bussar till Frankrike, det blev stora konserter

Starka grejer i Paris

Vi sjöng på svenska och franska

Åkte till Saint-Raphael och sen sång i Monaco

Sex dikter skrivna av Robert från Zinkensdamm

Innan Natten

Innan natten har farit

har gud varit

Innan dagen kommer åter

är det gud som förlåter

Väntan på ljuset

Vintermörker

Snöstormssymfonier

Tunga sinnen

Adventskonserter

Lucia med ljus i hår

Julkonserter

Mörkrets tid

Väntan till nästa sommar

Sommarens tid

Sommardikt

Sommarrymden hög

Lärkan svingar sig i skyn

Gräset böjer för vindens sång

Jorden en planet

Gud skapade en gång

Regnet 

Det visa regnet

sjunger en sång om evighet

bortom här och nu,

Lyssna till regnet.

Glöm bort det som är

för ett ögonblick.

Förundras att vi lever

i evigheten.

Kinesisk klassisk musik 

Med klassisk musik

i mina rum

känns dagen lätt

och inte tung.

Det är ett underbart inre lugn.

Från mitt fönster

Jag kan från mitt fönster se huset mitt emot, se kökslamporna.

Tända i köken nu har snön börjat falla i gatlyktans sken.

Den faller och ringlar genom mörkret, täcker marken vit.

Nu har barnen börjat åka kälke i backen utanför,

de skriker och de skränar i kylan och mörkret.

Fem minuter

av Lisbeth Lundin från Stockholm

På radion sa de fem minuter

Fem minuter för att lämna sitt hem, sitt liv, sin identitet 

Fem minuter, vad skulle jag välja? Varma kläder, underkläder, tandborste, tvål

Fem minuter, familjens pass, pengar, smycken till mutor

Fem minuter, mobiltelefonen för att nå min familj

Fem minuter, vatten, mat, medicinen jag skall äta livet ut

När fem minuter har gått kommer jag troligen i likhet med dig min syster i Ukraina lämna mitt hem, mitt liv, min identitet utan annat bagage än min bottenlösa skräck

November

av Staffan från Övik

Löven faller

Bilen har is på rutan

Vinterdäcken på

Det går dåligt

Det går knövilgt

Att vara modig

av Theresa från Kalmar

Mod är en term som oftast används för att beskriva någon som är orädd.

Någon som inte fruktar någonting. Någon som kan besöka jordens alla hörn utan att tveka ellen känna rädsla. Någon som samhället har målat upp som någon slags förebild. En förebild som alla vill efterlikna.

En förebild som vi är tvingade att imitera!

Men hur kan någon som aldrig känner rädsla eller tvekan vara ett bra föredöme? Någon som aldrig går emot sin magkänsla eller känner för att ge upp.

Hur kan det vara styrka? Hur kan oändlig självsäkerhet en vara styrka? Styrka borde beskrivas som någon som går emot alla sina tvivel och rädslor och ändå gör sitt bästa. Någon som ser bortom sin fobi eller ångest.

Det är styrka. Styrka är mod. Det är att våga bestiga ett berg även om man har höjdskräck. Det är att våga åka flygplan även om man har flygskräck. Det är att erkänna sina imperfektioner eller fel och ändån förbluffa samhället med sina talanger eller färdigheter.

Att våga är mod, att våga är styrka. Att känna tvivel, rädsla, fruktan eller ångest men ändån göra presentationer eller läsa upp texter för publiken borde ses som mod.

Ordet mod måste få en ny beteckning.

En beteckning som visar att styrka och mod är någonting att kämpa för.

Jag tycker om

av Monica från Övik

Jag tycker om, tack och lov tycker jag om

Jag tycker om blommor

Jag tycker pm broderier

Jag tycke om grönt och orange

Jag tycker om moln

Jag tycker om sol

Jag tycker om Margaretha

Vintern står på lut

Av Gunilla från Västra Frölunda


Vintern står på lut

Grader nära noll

Blöta flingor dalar

Blåst från flera håll

Än går man säkert

gäller att ha koll

för när det fryser på

har balansen viktig roll

Hittade en tysk i Malmö

av Ritva från Finland

Föddes i Finland

Flyttade till Sverige 1976

Det är femtio år sen

Stenmark vet jag

Stannade halvt på dagis

Det var vi som ville titta på

I skolan läste jag svenska

så jag kunde en del när jag kom till Malmö

Sen hittade jag en tysk i Malmö

Vi flyttade till Spanien,

bodde där i 25 år

Sen tillbaka till Malmö

Och här bor jag nu

i Malmö

Febertoppen

av Imme från Övik

Dagen är lite tung fast det är en fin dag

Jag är lite svag i mina knän

Drick vatten säger brorsan i telefonen

Jag låtsats inte höra.

Drick vatten skriker brorsan i telefonen.

Vad skriker du för skriker jag, jag är inte döv.

Jag har bara en febertopp säger jag.

Vi hörs på torsdag säger brorsan.

Skidhistoria från Mjölby

Av Annagreta från Skärblacka 

Mina första skidor fick jag i 5-årsåldern, idag är jag snart 85 år.

Jag minns väl hur glad jag blev.

På 40-talet var det kalla vintrar och snö fanns det gott om. Mamma Sigrid stickade en mask som skydd för ansiktet. Vi skulle ha ögonen på varandra så att inte nästippen blev vit. Det var mamma som såg till att skidorna skulle fungera bra. Hon var uppvuxen på landet i Hälsingland och där var nödvändigt att kunna ta sig fram på snön. Skidsäsongen förbereds Så här gick det till. Vi hade järnspis i köket och det fanns en stång där spiskroken hängde.

Skidornas spets placerades i mellanrummet mellan spis och stång och skulle sitta i spänn för att få ”näbben” att vinkla uppåt. Det kunde ta lång tid, tyckte jag då. Men det skulle underlätta för farten i framtiden. Men först hade vi eldat under den stora kopparkitteln i tvättstugan. Ångan gjorde att skidornas virke mjukades upp och blev mer följsamt. Hur man fick bra glid Nästa moment var att tjära underredet både för att skydda träet för slitage och för att glidet skulle öka. Valla fanns inte då, men ibland använde mamma ett stearinljus, som hon gned fram och tillbaka på skidans undersida. Pjäxan träddes enkelt in under en läderrem. Sedan var det bara att träna på det vita underlaget.

Jag blev äldre och fick nästa skidpar och riktiga pjäxor . En skoning av metall fanns framtill på pjäxan en plös att dra i där bak och långa skosnören som kunde viras runt vristen. Bindningarna hade blivit bättre. Hela foten vilade stadigt med knäppning vid hälen. Min pappa köpte pjäxor, skidor, stavar och valla. Han var noga med att jag skulle ha bra grejer. Vallan Swix fanns nu i runda burkar. Det berodde på föret och temperaturen om det skulle vara svart, blått eller ofärgad paraffin.

Vid plusgrader var det klister som gällde. ”Digerdöds”-belöning och Skidans Dag Min syster Lisa lägger till; pappa gav mig 1 kr om jag orkade hela vägen från Måndalen i Mjölby till Sya skidstuga utan att ramla i backen som vi kallade för ”digerdöden”. När säsongen var över vilade skidorna liggande på vinden och var hopbundna med en kloss mellan. Det var för att bevara spannet och underlätta åkningen I Mjölby var det Skidans Dag 1948 i februari. Jag tävlade i 12-årsklassen tillsammans med mina kompisar. Jag vann och fick ett pris som följt med mig i hela livet. En platta i koppar med en skidåkande figur. I tonåren tävlade jag flitigt, med varierande resultat.

På skidorna stod det med stora bokstäver EDSBYN.

En liten ort i Hälsingland där den ledande tillverkaren fanns.

Livets smedja

av Yvonne från söder om söder

Vilka drömmar du drömt

Vilka chanser har du fått

Kärlek, omsorg, - mjukt och ömt

Eller sorger, - tungt och grått?

Mycket finns i livets smedja

Som skall formas in

Likt guld och pärlor i en kedja

Och så ganska mycket svinn

Starkt du vill ifrågasätta

Vad som var och vad som skedde

Stora frågor är ju detta

Och vartill allt nu detta ledde

Frågor existentiella

Speglas i ditt livs facett

Svaren sökes vid dess källa

Arbetet är aldrig lätt

Vänner kommer och är nära

Växlar livserfarenhet

Saknad kan va´ tungt att bära

Dock finns en mening just med det

Kanske ska vi så bevara

Livets närhet i vårt sinne

Inte alltför sorgsen vara

För man saknar endast lyckligt minne

Jag älskar fortfarande musik

av Gun från Göteborg

Jag var med i en kör som yngre

men det var många herrans år sen

Jag älskar fortfarande musik

Går för mig själv och sjunger mycket

Det blir mest schlager

I natt jag drömde

har jag haft på hjärnan jättemycket

Leende mörkbruna ögon

men det har jag inte själv

Ur tystnaden

av Kajsa från Rio

Är jag här nu?

Var det hit jag skulle?

Här är ganska bra.

Inte så ensamt

som jag trodde.

Jag ser dig

Och jag hör dej.

Har du varit här

hela tiden?

Varför har du

Inte sagt nåt?

Så vackert

allting är i höst.

Det är inte ljuset

och inte färgerna.

Inte bara i alla fall.

Utan en stark känsla

av glädje och hopp.

Jag har fyllt min palett

Med de vackraste

färger jag kunde hitta.

Med lysande blått, vitt,

gult och orange

försökte jag fånga

det jag trodde att jag såg och kände.

Bredvid mig stod du tyst

och fyllde din målarduk

med mörk ockra,

brunviolett och svart.

En ljus rosa ros bröt

sej fram ur den mörka

grunden.

Den fick rummet att

lysa.

Att bära en stjärna

Av Theresa från Stockholm

Inne i kammaren satt Anita och Inger vettskrämda.

De visste vilka som hade kommit. Nazisterna!

Samma folk som hade tagit både Anitas och Ingers familjer. Ingers steg var tunga när hon lämnade det hus som hon länge hade kallat för hem. Hon vände sig om en sista gång för att betrakta dess skönhet. I samma ögonblick som hennes ögon mötte den praktfulla byggnaden kom en våg av minnen över hennes sinne. Hon kunde se sin eleganta mor, sin praktfulla militär till far och den by som en gång hade varit fridfull och vacker hade sedan en länge varit dyster och gammal. En tår föll från hennes vidöppna öga, i solens klara sken kunde man skåda regnbågens alla färger genom den lilla droppen vatten på hennes kind. I huset tvärs över landsvägen bodde Herr Stein. Han var en äldre gods herre som hade arbetat som företagsledare i många år. Hans blåa sidenkostym var struken och vecken på hans kostymbyxor var klara.

Herr Steins gods var mycket stort och hade många bekvämligheter. I hans trädgård rådde frid. Fåglarna kvittrade, träden svajade rytmiskt med vinden, men en bra dag var det inte. Fru Oxhed, stadens konditor stod och tillagade en ljuvlig paj. De aptitretande dofterna spreds över hela byn och den påträngande damen vandrade från dörr till dörr för att bjuda de som önskade smaka. Fru Oxhed brukade ofta kallas för fru osanning. Det eftersom att hennes favorit syssla var att hitta på osanna rykten om invånarna i byn. I en annan del av byn bodde Anita. Sedan en lång tid hade hon bott i en skogsdunge avlägset från civilisationen. Ljud spreds som en fisk i vatten genom den täta skogen och rädsla var någonting Anita var mycket van vid att känna. Hon kunde höra tunga andetag genom den blomstrande skogen. Morgonsolens röda ljusglimt tryckte sig igenom de kompakta granarna och värmde den kalla marken. Andetagen som kom allt närmare fick friden i den vackra skogen att försvinna. Anitas hjärta dunkade så våldsamt mot hennes bröst så att känslan av trygghet försvann helt. krasande grenar hördes från utkanten av skogen.

Rädslan i hennes bröstkorg växte och spred sig genom hennes märg. En stark vindpust spreds från skogen ända fram till den fridfulla farstun Inger stod vid. Ingers gyllene lockar svajade i den kalla vinden. Ljudet av prasslande löv fick henne att vakna upp från hennes nostalgiska drömmar och se klart. Minnena om hennes föräldrar höll på att tvina. Ögonblicken i hennes liv fulla av lycka var borta. Det enda inger kunde se var död. Hennes föräldrars död. “De har satt en hel värld i förödelse” tänkte hon medans hon påmindes om alla de hemskheter hon och hennes familj hade fått utkämpa. Hon kunde inte kämpa emot, de minnesbilder som rusade förbi hennes tankar fick Inger att falla ihop på farstun. Hon försökte påminna sig själv om de underbara minnena hon hade haft turen att dela med sin mor men det enda som Inger kunde skåda var förödelse. Tårar rann nedför hennes varma kinder.

Ett par meter bort gick den mulliga damen fru Oxhed som var upptagen med att knacka dörr. Hon låtsades inte om Inger utan begav sig med bestämda steg mot herr Steins dörr. Hennes blick vandrade mot Inger men så fort hon fick syn på märket på hennes jacka såg hon mycket bedrövat på Inger. Ändå fortsatte hon gå, hon fortsatte gå mot ekdörren som ledde in i ett palats. Herr Steins palats som det brukade kallas. Hon lyfte hastigt upp sin hand för att knacka på. “Knock, Knock” lät det på Herr Steins ytterdörr. Varsamt gick herren och öppnade dörren. In kom den kraftig kvinna med ett vinrött förkläde med vita spets volanger. Hennes rödfläckiga hår var uppsatt i en spretig fläta som vilade mot hennes solbrända axel. I hennes rödspräckliga händer låg den underbara pajen. Dofter spreds genom den långa korridoren. ”Du skall inte längre komma till detta hus.”, sa Herren med en mycket allvarlig röst. Fru Oxhed som hade förväntat sig ett tack såg mycket förvirrad ut. ”Du ska inte komma idag, inte heller imorgon! Har frun förstått?” frågade han med en mycket hård och allvarlig röst. Hans krokiga fingrar darrade av ilska och med ett brak slog han igen den vidöppna ekdörren. Ljudet spreds genom området och Anita lyssnade varsamt.

Hennes klarblåa ögon glimmade till och en liten droppe vatten föll från hennes klar öppna öga. Hennes hand strök försiktigt bort den tår som vilade på den rosiga kinden. Andetagen som länge hade hörts som intensiva stannade upp och en liten kär nos kikade fram bakom en blomstrande buske. Långsamt hukade sig Anita för att undersöka det egendomliga djuret. En blek tass sträcktes fram genom det kompakta snåret hon var omgiven av. Anita sträckte ut sin magra hand och en stund av stillhet och harmoni fick hennes rädsla att upphöra. En liten varelse med siden len päls vågade sig ut genom sitt leriga gryt. Hans öron var pälsklädda med osymmetriskt placerade fläckar. Hans ögon blänkte i solskenet som om det vore ett par diamanter. I sitt gods stod herr Stein och iakttog fru Oxhed genom ytterdörrens kristall fönster. Han gav ifrån sig en tydlig suck samtidigt som han begav sig mot matsalen. Hans steg var tunga när han tänkte på det som hade tagits ifrån honom. “En bra dag är det inte, inte heller imorgon. Våra lyckliga dagar är över.” sa han samtidigt som han tryckte ned dörrhandtaget. Matsalsbordet var dekorerat med en silkeslen duk. Duken var smyckad med röda ränder av olika nyanser.

På bordet stod en kristallvas med rosenskära tulpaner. Herr Stein lyfte långsamt upp blommorna och la dem i en blöt näsduk. Sedan återvände han långsamt till ytterdörren. “Jag skall inte glömma dig. Inte idag och inte imorgon. Du skall för evigt leva i mitt minne.” Tänkte han samtidigt som en tår föll från hans kristallblåa ögon. I utkanten av byn där Anita befann sig var det alldeles knäpptyst. Hennes såriga fötter vilade mot den snötäckta jorden. Hon var mycket frusen och hon visste att hon skulle bli tvungen att söka sig till värmen. Hon omfamnade vänskapligt kaninen i sin välkomnande famn. De var som ett band, kärlek vid första ögonkastet. Han sträckte fram sitt huvud och plötsligt kunde hon känna en varm tunga mot hennes såriga läpp. Ännu en tår föll från hennes vidöppna öga. "Får jag lov att kalla dig för fläcköra?” Frågade hon med en mycket varm röst. Hennes bruna hår svajade i den kalla luften. Hennes kläder hade sedan länge varit trasor. Den vita klänning som hade varit hennes stolthet var nu väldigt sliten. Anita släppte långsam ned Fläcköra på den grästäckta marken.

Hon tog fram sin bruna väska som hade vilat på hennes rygg. Sedan drog hon varsamt upp tyg remmarna som var knutna runt hennes bröstkorg. Upp tog hon en bit bröd som bevarats i en bit tyg. Brödet bröt hon sen i tre bitar. '' En bit till dig, en till mig och så sparar vi en till vårat kvällsmål.” Sade hon samtidigt som hon räckte över en liten bit bröd till Fläcköra. Inne i byn satt Inger och lutade sig mot det kalla sten räcket på hennes farstu. Hennes tankegångar vandrade mellan minne till minne. efter en lång stund fokuserade hon hennes blick mot den asfalterade vägen framför henne. På vägen kunde hon skåda en man i en marinblå militär uniform. Deras blickar möttes i vad som kändes som en evighet. Hon såg hur deras ögonkontakt fick ett slut. Inger iakttog hur hans blick vandrade mot hennes bröstkorg. Plötsligt såg hon hur hans ögon blixtrade till i vad som såg ut som hat när han skådade Ingers gula judiska stjärna vänster om hennes bröst. Inger tog nu ett fast tag om farstuns räcke och hävde sig upp på sina magra ben. Samtidigt studerade hon hur mannen förde sina steg allt närmare. Utan att tänka tog hon ett stort kliv framåt och i samma sekund som hennes häl snuddade vid den snötäckta marken hördes ett dovt skrik. “Halt jude hände hoch!” Ropet var så öronbedövande att herr Stein inte vågade röra en muskel. Han stod blickstilla bakom sin ekdörr. Samtidigt försökte han se vad som pågick genom fönstret. Endast ett par meter ifrån honom stod Inger. Hon var som förlamad av skräck.

Långsamt lyfte hon upp sina två händer i luften medans hon vände sin blick mot mannen som tidigare hade gormat så förfärligt. Hans blick var iskall av hat, hat mot judar och deras tro. Inger följde varsamt mannens rörelser och hur han förflyttade sin hand mot sitt svarta läderbälte. En svart pistol vilade mot läderbältet runt hans midja och hon skådade hur han långsamt tog tag om pistolen. Hans blick vilade under hela denna tid på den slitna stjärnan på hennes rock. Under samma tid, men på en annan plats satt Anita. Det rådde frid i skogen. Anita var helt ovetande om att det fanns en som henne, en judisk flicka i närheten. Hon och fläcköra fortsatte sin måltid i lugn och ro men när brödet var slut var tiden kommen att bege sig till en säkrare plats. Hon spände fast sin väska runt sin midja och lyfte varsamt upp fläcköra från den grönskande marken. I ena handen höll hon Fläcköra och i respektive hand förvarade hon sin kompass. Fläcköras varma och lena päls fick Anita att slappna av och känna en stund av ro och stillhet. Ännu en gång avbröts denna stund av ett givakt rop. “zwinge mich nicht, meine Worte zu wiederholen!” hördes det. Ropet hade färdats från utkanten av skogen ända till mitten av den täta skogsdungen. I byn stod mannen givakt med ett vapnet riktat mot Inger.

Rädslan av att mista livet fick henne att stå blick stilla. Hon skådade hur vapnet riktas mot hennes bröstkorg. Hennes andetag blev allt tyngre och de förskräckliga minnesbilderna gjorde sig påminda nu när hennes framtid låg på ruinens brant. I skogen hade skriket ekat och alla djur och invånare i dungen var som förlamade av skräck. Anita kunde känna en stark dragningskraft mot det öronbedövande vrålet. Hennes ben var som i trans. De flyttade henne allt längre bort från skogens mitt för varje sekund. Varsamt bevakade Anita hur skogens vackra träd blev allt färre och färre. Bostäderna ökade och till sist nådde hon fram till området där herr Stein bodde. I samma sekund som han hade hört det egendomliga skriket hade han hastigt satt på sig sina läderskor. Snörena hade sedan länge varit trasiga och hade därför bytts ut mot ett stycke rep. Hans hand rörde sig långsamt mot dörrhandtaget ovetande om vad som väntade på andra sidan dörren. Ett pistolskott från andra sidan väggen fick herr Stein att slå dörren vidöppen. Det första herr Stein kunde skåda var en man det ett vapen riktat mot en liten flicka, Inger. Pistolskottet han hade hört hade kommit ifrån pistolen. Skottet hade landat rakt in i Ingers gamla hem.

Fönsterkarmen var helt sönder och hennes mors porslinsfigurer hade krossats. ”Ursäkta mig Mr. Ehhhh…” sa herr Stein ”Koch, Mr. Koch herrn” svarade han Ingers blick fångades upp av herr Steins klarblåa ögon. Han försökte formulera med sitt kroppsspråk att Inger skulle hålla sig lugn. Inne i skogen satt Anita och Fläcköra bakom ett par träd. De såg till att inte bli sedda av någon. Fläcköras såriga tassar vilade mot Anitas slitna klänning. ”Jag tror att du har begått ett misstag!” sa herr Stein till Mr. Koch Mr. Koch såg mycket förvånat på honom. Han försökte öppna munnen men han blev avbruten av Inger. ”Han är min morfar!” sa hon Mr. Koch blängde ännu en gång på herr Stein med en kall blick Herr Stein försökte ännu en gång formulera med kroppsspråket att inger skulle nicka. Inne i skogen betraktade Anita deras rörelser och följde med i deras diskussioner. ” Haben Sie Ausweispapiere?” frågade Mr Koch Både Inger och herr Stein skakade långsamt på huvudet. Han blängde mycket surt på de båda men han sa inget. ”Kan Mr. Koch komma tillbaka när identitets handlingarna är färdiga?” frågade herr Stein Mr. Koch visste att striden var förlorad.

Han gick med bestämda steg mot inger och såg henne rakt in i ögonen. Hastigt höjde han sin arm och slog till henne hårt på kinden. Snabbt blev den rosig och svullen. Han gick med hastiga steg och så snabbt som han hade gått sprang herr Stein fram till inger. Anita som hade lyssnat under hela denna tiden sprang fram till dem med fläcköra i famnen. Inger skådade att även Anita hade en judisk stjärna och med en vänskaplig ton sa hon ”Du är inte ensam!” Herr Stein schasade snabbt in dem i hans gods. Dörren låste han med dubbla lås. Flickorna omfamnas av en varm vindpust. En tår föll från Anitas öga men Inger torkade bort den så fort hon fick se att hon var nere. ”Idag är ingen bra dag, men idag ska vi inte vara ledsna. Vi ska vara tacksamma att vi har träffat varandra!” sa han “Får jag lov att bjuda er på någonting gott?” frågade han De båda flickorna nickade ivrigt och följde villigt med honom till matsalen. Inte en lång stund gick innan våldsamma knackningar hördes från ytterdörren. Herr Stein såg mycket oroad ut men han såg till att lugna ned flickorna genom att schasa in dem i barnkammaren. Kammaren var dekorerad med guldiga volanger längs taklisterna. ”Kommer vi att bli bortförda av nazisterna?” slängde Anita ur sig Han skakade långsamt på huvudet samtidigt som han låste dörren till kammare.

Herr Stein öppnade försiktigt upp ytterdörren. In kom fem mär i likadana uniformer som Mr. Koch hade haft. De slog våldsamt upp dörren och skrek ” Gib sie uns!!” Han stod knäpptyst och betraktade deras rörelser. Inne i kammaren satt Anita och Inger vettskrämda. De visste vilka som hade kommit. Nazisterna! Samma folk som hade tagit både Anitas och Ingers familjer. ”Min bror…”viskade Anita ”De tog honom. Silas hette han. Han var inte mer en tre veckor gammal.” fortsatte hon Inger omfamnade henne i sin varma famn och de båda satt nu knäpptysta på det kalla stengolvet. I hallen stod herr Stein ännu en gång knäpptyst. Hans lojalitet var allt för god för att han skulle avslöja var flickorna gömde sig. Men en pistol riktades mot hans huvud. Han skakade av rädsla. Han höjde långsamt sin hand och den pekade mot kammaren. Tårar rann nedför hans kinder samtidigt som nazisterna bröt upp dörren till där Anita och Inger satt.

De stormade in i rummet med pistoler riktade rakt mot dem. ”Halt jude hände hoch!” skrek de på de två vettskrämda barnen. Båda två lyfte långsamt upp sina händer i luften samtidigt som de reste sig upp. ”Sie haben zehn Minuten Zeit zum Packen.” De nickade synkroniserat åt soldaterna. De stormade sedan hela huset för att försäkra sig om att det inte fanns några värdesaker i huset. De öppnade skåp, välte bord och rev sönder böcker. Värdesaker kunde de inte hitta men ett fotoalbum fullt med bilder av herr Stein och en dam. Vakterna såg mycket förvånat på honom och herr Stein förklarade att hon var hans fru. ”Hon var jude…….”sa han med en mycket dyster ton ”Hon blev bortförd för ungefär ett år sedan. Mina lyckliga dagar är över. För vi kommer aldrig att återförenas.” fortsatte han En av soldaterna klappade herr Stein på axeln och fortsatte sedan med att undersöka godset. Inger och Anita hade fått lov att ta med sig saker som de skulle behöva. De fick låna tandborstar och tandkräm av herr Stein. De fick även ta med sig klädesplagg som brukade tillhöra fru Stein. Fläcköra fick de inte lova att ta med. ”Ta hand om honom!” sa Anita till herr Stein samtidigt som hon räckte över den lilla kaninen. Han nickade långsamt och tog emot honom med en vänskaplig famn. ”Es ist Zeit zu gehen” sa en av soldaterna ”Nu blir det bara du och jag.” sa herr Stein till fläcköra ”Tack!” sa Inger samtidigt som hon gav honom en kram.

Barnen blev sedan bortförda av de iskalla nazisterna. De blev intryckta i en lastbil full av judar från hela länet. Herr Stein ville stoppa dem men han visste att det var meningslöst. Han satte ned Kaninen på stengolvet och stängde ytterdörren. Han ville säga ett sista farväl till flickorna men det var en omöjlighet. De blev bortförda som saker. Saker med inget värde eller betydelsefulla åsikter. Tanken att han inte skulle få se dem igen fick honom att springa efter lastbilen på den slitna landsvägen. Men hans ben svek honom. Han föll. Den hårda asfalten blev hans fallkudde.

Minnen rusade förbi hans sinne. Han kunde se hans fru, Monica Stein. Hon brukade vara den mest omtänksamma kvinnan i hela byn, men det var innan nazisterna härskade över världen. Hon hade blivit en mycket tystlåten kvinna efter att det andra världskriget hade brutit ut. Men en dag, när herr Stein hade kommit hem efter en dag på arbetet var hon borta. Hon hade blivit bortförd. En tår föll från hans öga och landade på den kalla asfalten. Hans minne falnade långsamt bort och snart var det enda han kunde skåda var mörker. Det sista han kunde se var Ingers och Anitas gula judiska stjärnor avslitna från deras kappor på marken. Varken Monika, Anita eller Inger kom tillbaka när kriget var slut. De dog på ett av många arbetsläger som användes för att plåga judar runt om i världen.

Mer än sex miljoner judar dog under andra världskriget och de som överlevde var inte många.

Hip Hop är Topp

av Alexander från Ösmo

Hip Hop är topp, all sorts Hip Hop

Det är rytmen, det är texterna dom har till

Det är svenskt som gäller

Svensk Hip Hop är topp

Hösten är här

av Gunilla från Täby

Hösten är här i färger en masse

gult, rött o-range är dess nya stass

Ger stimulans och skön energi 

och en kick till att skapa kan ej låta bli

Familjen från Peru

av Krille från Skärholmen

Jag har intressen

Lite olika: Fotboll, musik och film

Musik från Sydamerika Pop, rock,

hårdrock men inte så fanatisk

Promenera, fester, Middagar med

Familjen från Peru

En stor familj med tre syskon

Sju kusiner och alla barnen

Det blir rörigt men det är kul

Trött på att måla?

Av Kajsa från Rio

Är jag trött på att måla?

Som om bilden skulle vara mindre verklig,

än det jag målar av.

Så kan det ju inte vara.

Det är ju både min inre och yttre

verklighet jag avbildar.

Ringo Starr och Paul är kvar

av Anders från Söder


Beatles är min favoritgrupp

Lennon blev tyvärr skjuten

George Harrison blev sjuk och gick bort

Två finns kvar

Ringo Starr och Paul är kvar

Yellow submarine är ok

Hej Jude är även en fotbollslåt

Rain är en udda låt, regn på Svenska

Kärleken i mitt liv

Av Sarah från Vårby

Det är du som är skälet

till att livet är underbart

Det är du som gör

all livet är spännande

Det är du som är skälet

till att livet har en mening

Det är du som gör

att livet är ett äventyr

Varje gång man ser dig

Finns bara glädje runt om dig i hela världen

Det är skälet att vi älskar dig

Du förändrar hela världen

du är skälet att vi älskar dig

Det finns bara en person

som finns i våra liv

Du är så vacker

och det är det som gör att du är

Den du är

Flyga och fara

av Gunilla från Täby

Känt uttryck är du kan flyga och fara

Visst – om man vill och har kraften bara

För om kraften och vingarna räcker till

kan man flyga och fara precis dit man vill

Jo, nog fan

av Stig-Åke från Lövestad
som också gjort bilden

Jo, nog fan skar de snitt i mig

Ärren finns kvar

kanske bleknande nu

men tro mig de smärtar

Jo nog fan skar jag snitt i er

Ärren finns säkert kvar

kanske osynliga nu

men nog fan smärtar det

Jo, nog skar vi i varandra

Sår i mig

Sår i dig

Ärren finns kvar

bitar av smärta

Nu tråcklar vi på våra minnen

Blåser och plåstrar om

syr lapptäcken

resterna av våra liv

Mitt liv

Ditt liv

I väntan på nästa duell

Magnolia

Av Gun från Härnösand

Magnolia,

Magnolia,

du blommar

obekymrad om

corona, corona

Lyser glad

mot folktomma parker

Friheten väntar

Stängda dörrar

öppnas sakteligt

så småningom,

så småningom

i Magnolians

leende, blommande

dans

Guds eget varma leende

genom dörrar på glänt

Makt kärlek och olika saker

Av Peter från Ö-vik

Det är det här att jag vill göra det

Skriva dikten – det är det jag vill

Det är roligt att börja med det

Ja, jag har mycket på gång

Jag funderar mycket bra

Jag trivs bra

Yvonne tycker jag om

Jag tänker på annat vis också

Det finns ju annat vis och såna saker

En del folk här tycker jag om

En del känner jag ännu inte till

Och kärlek tycker jag om

Och vet du varför?

Det är du

Det är så här,

Du är snäll och go

Vi tar en rad till, jag ger mig inte

Du har guld i håret

Det är så här, nu ska jag förklara det här också,

Den ringen du har är det vackraste jag sett

Katten

Av Catharina från Huddinge

Det är vinter, vid jultid.
Jag promenerar på en skogsväg - plötsligt

ser jag något som blänker vid dikeskanten,

det är ögonen på en katt.

En kolsvart Katt.

Jag stannar och går fram till katten, den kommer fram till mig, och är väldigt kärvänlig, och lekfull. Katten förljer med mig en bit på vägen, nafsar mig lätt i byxbenet.

Jag tycker väldigt mycket om katter.

Barbaras historia

Av Barbara som bor på Blomsterfonden.

Från det att jag var 1 ½ år gammal, tills att jag var 7, bodde jag inte med min mamma och pappa. De bodde i Berlin där min pappa satt i arbetsläger, det var på trettiotalet i Tyskland där Hitler hade tagit över makten.

Min pappa var socialist och dömd för det, och honom hade jag aldrig träffat.  Jag bodde hos min mormor i Ungerns huvudstad Budapest.
Där i lägenheten var många sjuka. I tre rum och kök bodde förutom mina morföräldrar, en blind moster, en blind morbror, samt en fungerande morbror. Och ibland en morbror till Jag sov i en spjälsäng inne i mormor och morfars rum. Mamma kom på besök ett par gånger, och fick sova inne i vårt rum hon med.
    

Jag fick inte leka i lägenheten, med två blinda som kunde trilla på leksakerna, men mina två lekkamrater som bodde i huset, Otto och Martha var syskon och hade ett stort matrum med ett  matbord som vi lekte under. Vi lekter alltid Sjukhus, eftersom alla jämt var sjuka. Jag skulle bli doktor. När pappa blev släppt ur arbetslägret 1937 skrev de ett brev där de ville att jag skulle komma med dem till Prag, de skulle fly från Berlin dit, eftersom de också var judar och i fara.
  

Jag dikterade ett långt brev för min mormor och svarade att jag vägrade. Jag ville vara kvar där hos Mormor och morfar. Saken var den att jag hade det bra där, och styrde och ställde som sjuåring rätt mycket som jag ville över familjen.  Men till slut blev det av ändå och jag fick träffa mamma och för allra  första gången min pappa vid tågcentralen i Budapest. Jag såg på honom bestämt  upp och ner.
     ”Du ska inte tro att jag tänker kalla dig pappa. Du är Stefan.”
Han tittade tillbaks på mig innan han svarade lugnt.
    ”Jaha. Stefan.”
Jag fortsatte kalla honom Stefan tills att jag var 12.

Ett halvår senare flydde vi till Sverige där de hade vänner, och jag blev mycket riktigt också som jag hade tänkt doktor. Jag träffade en engelsk flygare, som jag gifte mig med, och vi fick två pojkar, Stefan och Ricky, samt en dotter Ann. Jag har haft ett bra och rikt liv. Bor nu på Blomsterfonden och har ett trevligt landställe i Stockholms skärgård.
   

Av mina två lekkamrater under matbordet i Budapest överlevde Martha kriget.  Otto blev som femtonåring, 1944 skjuten av pilkorskrigare i Budapest.

Hep Stars

Av Inga-Lill på dagverksamhet i Hässelby

Jag kan texterna

Jag kan texterna

Cadillac, Sunny girl

man är hes ibland

Hep Stars

Jag kan texterna

Jag kan texterna

Jag minns mitt 60-tal

Svenne Hedlund, Krister och Benny

Hep Stars

I Coronaskuggan

Av Gun från Härnösand

Applåderna har tystnat

Ridån gått ner

Var det inte mer?

Sista akten

Scenen mörk

Vi gick ut

men ingenting

var som förut

Våra ytterplagg

gav oss garderobiären

med en sorgsen blick

Nästa föreställning inställd

tills vidare, tills vidare

Men utanför lokalen

möttes vi av ljus,

vårens ljus,

vårens ljus, ett himlens eget ljus

fylld av fågelsång

I isande kyla,  men handskarna
var sydda av brinnande kärlek

Av Stig-Åke från Lövestad

Min farsa var en tystlåten man och vissa saker talade han aldrig om. Men mamma berättade att farsan när han som sjuåring blev föräldralös fick ta arbete i gruvan. Det sägs att barn lättare tog sig igenom gruvans trånga gångar. Fy fan, är det konstigt att han tystnade.

Han var en av de obemärkta. Han var en man som inte gjorde stort väsen av sig. Han låg lågt i livet. Jag talar om min farsa, Rudolf Emanuel Ståhlnacke. Grovarbetaren som lastade sand hos svärfar, åkeriägaren Konrad Forsman. Farsan, som under de svåra åren med nödhjälpsarbete fick stiga upp kvart över fyra på morgonen och ge sig ut i isande tjugofemgradig kyla för att åka sparkstötting de dryga två milen till jobbet i Billsta, till en stenkross att slita vid. Och sedan efter åtta timmars slit ta sig hem igen. För att nästa dag upprepa samma grovslit. Och nästa igen. Och nästa. Om man nu under den här svåra tiden kunde få ett jobb alls.

Jag minns hur mamma sydde handskar till pappa. Handskar av gamla avlagda byxor. Det var kanske inte det optimala materialet att sy handskar av men de sömmades av kärlek och blev ändå något som kunde hjälpa att hålla den ångermanländska kylan på avstånd, i vart fall för ett litet tag. Farsan slet ont i livet. Han var arbetshästen från det röda Norrbotten.

Han var uppvuxen under små omständigheter. Och faderlös som de sas. Men inte fan var han utan far däremot kunde fadern smita undan sitt ansvar till skillnad från modern som blev ensamstående med horungen. Rudolfs mamma dog tidigt i lungsot. Själv fick han dödsbudet av en lekkamrat som sa om ett liktåg:  ”Där åker din mamma”. Och efter det kommer den där tiden som han aldrig yppade något om mer än det som min mamma berättade om gruvan.

Rudolf träffade som yngling sin Agnes. Paret flyttade till svärfadern Konrad Forsman i Ångermanland. Där började farsan och mamma tillsammans bygga upp sitt liv. Farsan, han sålde strömming, han lagade radioapparater och han klippte byns manliga befolkning. Men mest slet han ont. Han slet ont i de allra värsta och tyngsta grovjobben som fanns. Det handlade om jobb som hjälplastare och som grovarbetare på byggen. Senare i livet byggde han ett eget hus, ett barnrikehus i Österalnäs. Så småningom hade han rott sina fem ungar någorlunda i hamn. Det blev lugnare i hans liv. Försörjningsbördan avtog. Sladdbarnet Karin blev den enda av ungarna som tog studentexamen.

Tänk att fattigungen från Malmberget skulle få en dotter som tog studenten. Den dagen var farsan stolt. Men jag tror nog att han var lika stolt när undertecknad på farsans önskan blev murare. Ett tag slet vi tillsammans på byggen. Det var något märkvärdigt och byggde i tystnad vår relation starkare. Ibland när han talade med någon ny gubbe på bygget kunde han nicka åt mitt håll och säga ”Det är grabben min det där”. I den meningen låg kärlek. Det var den ömhetsbetygelsen farsan mäktade med. Det kan vara svårt att ge det man aldrig har fått.

En natt sommaren 1974 somnade Rudolf Emanuel in i sitt hem. En man kom till ro. Ett obemärkt arbetaröde i kungariket Sverige var ändat.

Månadens låt Mars 2o21

Skotern

av Peter från Ö-vik

Ibland drömmer jag av kärlek

Ibland drömmer jag hemskt,

det är inte alla gånger jag drömmer otäckt,

men det händer

Ibland drömmer jag att jag kör skoter

Jag har kört skoter en herrans massa år,

femtio stycken år.

Nu måste man ha förarbevis

Det har inte jag

Ibland blir jag ledsen och
står nästan och grinar

Nu har vi sålt skotern

En bit av livet

Av Seppo från Ö-vik

Jag vill inte tala om det dåliga

Jag har så många minnen som jag inte vill minnas

Negativa minnen

Jag minns dom men jag vill inte tala om dom

Och så finns motsatsen, de positiva

Jo de är ganska många de också

Jag har till exempel klappat en älg, han brydde sig inte,
han sa ingenting.

Livet är mycket, kontoret är fullt

Hopplöst fall

Jag har en bild av mamma i plånboken där hon är elva år

och väger tretton kilo

Skinn och ben

Mamma Eila var krigsbarn

Hon dog på sjukhuset i Övertorneå när hon var 36 år.

I väntan på damernas

Av Stig-Åke i Lövestad

Dagen var här, lördag. Morsan hade strukit den bländvita skjortan. Vi rustade oss för en helafton på Folkets Park. Rustade oss för jakten på "tryckare". För det var ju där det stora äventyret startade. Jakten på "tryckare" skulle i slutändan, i bästa fall, belönas med en "damernas dans". Det innebar att bli utvald och uppmuntrad av någon som klev över dansgolvet, nickade mot dig. Man var utplockad, en kvällens segrare. I vart fall i damens och dina egna ögon.

Det var en vink som betydde: "Dig väljer jag i afton. Dig hedrar jag, ger dig min dans". Då är man för en afton James Dean och Örnsköldsviks hjälte. Men dessförinnan hade man svirat och svettats sig igenom fyra, fem timmar på dansgolvet, kanske till Tore Ehrling storband med nestorn Martin Tidlund på tenorsax. Men det viktigaste var ändå tryckaren, tryckarna. De var vägen fram till det som man bara viskade om. Det var då man i bästa fall fick trycka en vacker och sensuell dam i sin breda och trygga famn. Motsatsen kunde givetvis hända. Men det förtiger jag här.

Vid den här tidpunkten kunde man vara en bra bit salig och farligt nära "kilastadigt-syndromet", och kanske inte så långt borta från förälskelsens utmarker.

Nu hoppar vi några timmar framöver. Kvar fanns i värsta fall plåga och nöd, tjugo minusgrader och stjärnorna gnistra och glimma. En mil hem att fotvandra...isgata eller snödrivor. Kortkalsonger modell Y-front. Jo, stil var det, ända in.

Inte en människa syntes till. Bara mjölkbilen som dundrade fram i snöyran. Men där stapplade någon med iskalla öron under sin stiliga Stetson och någon hade redan nu börjat tänka på nästa lördag. Nästa tryckare och nästa damernas på Folkets Park.

Mycket av det här skildrade kan kanske idag ses genom ett löjes skimmer, men kanske mer ändå som en rörande liten berättelse om en tid när romantiken och ömheten fortfarande levde och skymtade bakom den låtsade tuffheten. Dessa rader som tar fasta på att vi bakom masken av Humphrey Bogarts tuffa Stetsonhatt och Clark Gables sneda förföriska leende, bara var småstadsgrabbar som med varm blick såg på sina liv med ömhet.

Höstseglats

Av Ilmar från Örebro


Vi rör oss som skepp i natten

Lika kompasslösa som älskogens andning

Lodet svänger fram och tillbaka

En våg bryts när vi äntligen möts

När vi ger oss inför havets slut

Himlens avlägsnande

Utan Gud

Men i vår egen kyrka

Ropa inte mitt namn

Det vore högmod

Jag har inget

Och I din trädgård är jag  förlorad

Som den lilla pojken på stigen

Vilsen i sig själv

förlorad i skogen

Till sist gråtande

vid din bäck

Lyse på cykeln.

av Bertil i Degeberga

Tidigt 1940-tal hade vi en fjärningsman i Hammar som hette Karl Kvant, han var väldigt snäll.

Han fick en dag påstötning av landsfiskalen i Åhus, att han skulle ut och titta efter cyklister
för att de cyklade utan ljus om kvällen. Vägen gick rakt förbi Hammars skola,
och så vid affären där gick vägen upp mot Fjälkinge, det var som en trekant där, och
där ställde sig Kvant. Och drängarna på den tiden hade ju inte råd med lyse på cykeln,
men de samlades vid affären, och satt på trappan där.
Då var det nån som sa:

 - Kvant han står där men han kan ju inte ta nån. Vi kör min själ hem och tar en foderbeta.

Och de där foderbetorna de var ju avlånga, så de urholkade betorna och skar av locket där uppe. Och så satte de i ett stearinljus i den. Och så satte den där fram på stapeln på cykeln.
Och så var där en som cyklade runt, och så småningom slockna ju ljuset i lyktan, och Kvant han snurrade där. Men så sa han:

- Ja jag kan ju inte ta dem för de har ju ljuset.

Sen gick han hem. Så gick det när landsfiskalen skulle lägga sig i.
  

Skruven

av Erik från Ö-vik

Mamma och jag går ut i regnet.

Vi har stövlar på oss.

Det är höst.

När vi kommer hem har pappa kokat kaffe,
det blir gott.

Pappa har tappat en skruv till dörrhandtaget.

Mamma hittar den.

Pappa blir glad.

Flicka lilla

Av Svante ifrån Ö-vik

Flicka lilla

Ta min hand som sockervadd

Vill inte förlora dig

Som socker i min dricka

Då kan jag bli ledsen och gråta en skvätt

Håll fast vid mig nu

Och för alltid

Så lovar jag att hålla fast dig

Inne i mitt hjärta

Även om du går

Jag är

av Erik från Ö-vik

Jag är Erik

Jag tycker om god mat

Jag är rädd för åska och blixt

Jag längtar efter att coronan är borta

När jag är ledsen brukar jag gråta lite

Jag blir glad av familjen

Jag blir glad av musik

Jag är Erik

Dikt till Eva

Av Gunnar från Övik

Hon är vacker och ung

Har en gullig näsa

Solen lyser vackert

Blommorna fryser i gräset

Vaktmästaren

Av Staffan från Ö-vik

Det var Nimrod jag såg,

Gick och styrde kärran.

Himlen är blå.

Träden gula.

Parkeringsplatsen är full av bilar

Någon har lätt för att skratta

Och jag vill köpa en mindre bil.

Den blå dynastin.

av Robin Persson


Det är en mörk decembernatt år 1412. Vi befinner oss i det ståtligaste slottet i Skaraborg. Slottet byggdes år 1368 och stod klart år 1391. Rikets populäraste arkitekt vid denna tid hade namnet Sten Edighson och hade lett tidigare byggnadsverk. Sten valdes
för hans begåvade sätt att planera och hans förmåga att övertyga. Dess tjocka stenväggar har beskådat inflyttningen av dåvarande monarken Abraham och hans släkte år 1392.

En tid för begåvning

Natten till den 22e december går Abrahams son Otho för att lägga sig då han plötsligt hör sin far ryta till långt nere i den långa granit korridoren. Han står still vid dörren till sitt rum för att höra om han eventuellt skulle ryta till igen men utan resultat
går han in i sitt rum. Dagen därpå vaknar Otho av att tjänstemannen Tohr skakar liv i den guldiga dinglan. Han har fått order av Abraham att väcka honom eftersom den ärofyllda generalen Aron kommit tillbaka från kriget med östgötarna. Otho ger Tohr ett godkännande
att lämna rummet medan han sedan sätter sig upp i den guldfärgade stolpsängen. Efter en stund har Othos tjänsteman gjort honom redo för välkomnandet av general Aron, han går ned till sin far som fortfarande pysslas om av sina tjänstemän.


Abraham meddelar sin harmlösa dirigent Peter, att millitärorkerstern ska stå redo om några minuter.

Abraham och Otho går mot den bastanta slottsporten och de lydande vakterna öppnar den sakta. När orkestern och monarktoppen står beredda rider Aron in på den elegant krattade grusgången och orkesterns första toner börjar spelas. Aron skrittar fram på sin häst
och kliver sedan av vid slottsporten. Han går ned på knä framför den dystra kung han en gång svurit att försvara med sitt svärd. Aron lyckas får ur sig ”ers majestät” men Abraham låter sig inte gå på Arons hånfulla hälsningsfras. De går tillbaka in i slottet
och militär orkesterns välkomsttoner är tillslut helt ohörbara. En betjänt visar dem in i den långa matsal som fortfarande var i samma skick sedan Aron senast lämnat slottet. Eftersom Otho ansågs vara minderårig fick han inte vara med på middagen. Efter långa
samtal om hur det hade varit vid fronten kom kockens tjänstemän ut med ljumna köttsoppor på silverfat.

Otho som hade varit på sitt rum under hela middagen hade nu tröttnat och bestämde sig för att smyga ut genom sitt rums tjocka trädörr. Han fortsatte smyga längs den mörka korridoren byggd av slipad granit, vid den breda stentrappan kunde han höra skratt från
matsalen. Och mycket riktigt, det är hans far som nu sitter i den mycket långa matsalen med Aron och skrattar hejdlöst. Just vad dom båda skrattar åt gör Otho extremt nyfiken. När Otho precis bestämmer sig för att fortsätta avslöjandet av sin fars hemliga
skrattkälla kommer Thor. Han hänvisar Otho tillbaka upp för trappan och är mycket hemlighetsfull med vad som sker i matsalen. Dock till förvåning så avtar skrattet och en högljudd diskussion tar plats i den intensivt ansträngda matsalen. För att inte bli inblandad
så smyger Otho upp för de kalla trappstegen. När han nått sitt rum hörs en mycket underlig smäll. Det låter som att en kanonkula slagit sig igenom den brutalt tjocka Stenväggen på den våning hans far och Aron befinner sig på. Som reflex springer han tillbaka
ner till den plats han inte fick finna sig vid. Och just det ögonblicket han nuddar våningsplanet ser han ett enormt hål i matsalens långa vägg. Innan de första tankarna hinner sättas aktiva så nuddar ännu en kanonkula samma vägg. Otho slängs bakåt av stenbitar
från den förstörda väggen och får ett allvarligt sår på sitt lår. Abraham som inte syns till hörs ropa "vi är under attack!"


Eftersom middagen inte var slut så måste ju far och Aron varit kvar i matsalen? Och ja, var är då Aron om far är oskadd? Dessa tankar hinner sättas i verket hos Otho samtidigt som anfallspipan tjuter utifrån. Otho som inte begriper djupet i situationen, springer
snabbt till planeringssalen då han fått veta att han bara får gå in där i nödfall. När han nått dörrarna till salen hörs okända röster från hållet han sprungit ifrån. Han försöker öppna de stora ekdörrarna men han är för svag, efter en kort stund kommer Tohr.
Han har blod som rinner från håret och snett ner på pannan. Tohr lyckas få ur sig "Östgötarna har öppnat eld och tagit sig igenom slottsporten, vi måste härifrån!" Innan han faller ihop framför Otho. Han känner hur ett vasst metallredskap trycks genom högra
sidan av ryggen, samtidigt som skrik från långa mörkhåriga män med enorma sköldar och långa svärd av stål rusar igenom de stora hålen i matsalsväggen. 

Mamma

av Stig-Åke från Lövestad

Du gråter för mig mamma, en stilla gråt,

tårar som rinner över ditt slitna ansikte,

Du grät för min skull

Aldrig hårda ord

men salta tårar

Du gråter över mig mamma,

gråter när polisen kommer

och hämtar mig

Jag har stulit en gammal revolver av morfar

åtta patroner, nio millimeter, 

och en snusdosa av silver

En ung grabbs lek

blev till beväpnad liga

i press och hos polis

Det var då du grät mamma

Du grät över mig

många gånger

Aldrig hugg eller slag

Bara ömhet, gränslös,

över älsklingspojken din

En stilla tår av sorg

Och på examen när betygen i flit och ordning skulle delas ut

Så stod där 0,0,0

Då köpte du mig en chokladkaka, modell stor

och som efterrätt en rulle center

Det var mamma det

Dag efter dag

Intill slutet

Fast jag emellanåt söp mig full så fanns du där när jag vaknade bakfull

Stod där vid min sida

Du var min återställare

Det ingen myndighet klarade

det städade du rent med fenom och kärlek

Du grät i skym undan mamma

Det var tårar av tillgivenhet

Ingen kvinna har gett mig mer än du

 mamma

Nu är du sedan länge borta

Och utan dig är jag knappt ens halv

Men kanske kan jag under stundom

mamma, precis som du

 skänka en och annan usling en hjälpande hand

Nu är du sedan länge borta

Mamma

Och utan dig staplar jag gatorna fram

Men kanske, kanske

kan jag liksom du

mamma

skänka en tolvskilling

Och en tanke god till en usling som jag möter på vägen.

Texter från Kulturskaparna

Som jag har längtat 

När jag är fri känner jag vinden i ansiktet

När jag är fri kör jag skoter, som jag har längtat

När snön kommer blir det kul, som jag har längtat

Efter påsken smälter snön, det blir mycket vatten

Jag ser slasket, det är kul

Som jag har längtat

När snön smälter blir det till slut sommar

Sommar

Som jag har längtat

Det blir skönt, som jag har längtat

Pappa och jag

Under en skinande sol en vacker sommarkväll

Pappa på sin motorcykel och jag på min moppe,

ute och åker på grusvägarna, träden viner förbi

Ute på vägarna vi rullade fram

Nu finns han inte längre kvar

men i mitt hjärta finns han alltid där

Min pappa och jag

Tungt

Låter som nån går tungt

En fågel, kanske en svan som flyger

bredvid ett tåg som skenar i väg

i en vägg

Kaboom

Jag tycker det är jobbigt att få ångest

Svettdroppar ner på bröstet

Jag skakar i hela kroppen

Hjärtat tickar inte längre

Det dunkar i hela kroppen

Tårarna bränner innanför ögonlocken

Jag kippar efter luft

Rädslan kryper i hela kroppen

Jag hör åskan

Den är allt närmare

Plötsligt lyser hela rummet upp

Skakar i hela huset

Kaboom!

Rädsla

Jag är rädd för att det ska bli krig

Det finns så hemska vapen som skulle kunna ödelägga

hela vår planet

Stora hundar som skäller tycker jag är otäckt

Som jag har längtat efter fred på jorden

Tänk alla barn som har det svårt i världen

Översvämningar

Många människor dör i världen

Som jag har längtat efter fred på jorden

Jag är rädd för åska och blixtrar

Mörker är ganska så kusligt

Jag är rädd för döden,

rädd för att nåt ska hända

Rädd för krig, människor kan dö

Rädsla kan vara ett inbrott

Hålet i vintergatan

Man får panik

Att bli ensam

Kär

Kärleken bultar

Varm i hela kroppen

Det brinner

Jag längtar

Blommor och bin

Jag är så kär så jag spricker

Jag svimmar!

Jag ser mig omkring bland molnen

Och jag ser dig

Och det är inte lätt

Längtar efter dig

Det ljusnar

Det mörknar

Jag vill kramas

Sommar, sol, varma vindar

Och du sitter väldigt nära mig

Badar, Mysigt

Jag ser blommor i dina ögon

Jag drunknar i dina ögon

Vad är rädsla?

av Fred från Saltsjöbaden

Det tyder på många olika sätt, som hur människor känner sig, fruktar något, inte kan lita på (samt sig själv) bland saker/personer eller vågar släppa taget av något från det förflutna och historia och göra en liten förändring från det till det bättre när det behövs.

Det är möjligt att man reflekterar stunder i livet oavsett om det är goda principer/intentioner (där vissa kan bli förhastade) eller misstag/misslyckande i det sociala och verkliga och hur folk uppfattar, missförstår och är fast vid till det de tror eller tvivlar på som kan kännas omöjligt att förändra en situation dvs vända det till bättre, komma överens eller visa sitt ansikte i den miljön.

Samhället kan vara ett exempel som kan ibland upplevas skrämmande när man inte ofta kan vara social, hälsa eller våga vara sitt nya jag samt visa sig bara för vad folk skulle tro eller se på individen, vilket i resultat blir att alla har olika rädslor i sig när det beror på kompromisser och konsekvenser.

Andra exempel på rädsla kan vara av: stress, hat, ilska, oro, åsikter, känslor, minnen samt göra något man inte är villig eller är intresserad för och vara rädd att bli identifierad eller uppfattad på fel sätt.

Det är självklart att vi människor har rätt att göra ett eget beslut, val samt vara intresserad av och tycka och säga vad de vill, men på andra sidan ska man inte låta sin rädsla oavsett hur det är styra sig själv för då är det sannolikt att det blir mer tråkigt, tröttsam och hopplöst.

Det största steget från rädsla är att gå vidare samt tänka om, släppa det förflutna, förlåta sig själv, lösa konflikter/missförstånd, ge och få ett nytt förtroende och förlåta varandra för en bättre, trivsam miljö med respekt och kärlek.

Jag minns min far

av Jan-Olav från Övik

Jag minns när min far levde

En vinterdag gick jag och pappa till skogen

till solgläntan

Pappa hade gjort matsäck

choklad, kaffe och smörgåsar

Pappa gjorde upp eld

Vi åt och drack choklad

och såg ut över Köpmanholmen

Så minns jag min far

Människojakten

av Stig-Åke från Lövestad

På ålderns höst får man ibland en lust att kika baköver, att summera. Som journalist har jag ju tveklöst varit med om en hel del. Men det minne som jag här ämnar berätta om har alls inget med mitt journalistjobb att göra. Det har istället med lojalitet att göra, eller en förbannad feghet. Det handlar om ett minne som smärtar. Det handlar om min feghet.

När detta hände var jag knappt 20 år fyllda. Ung, vital och hungrig på livet. Ung och livshungrig var också den tös som min berättelse skall skildra. Och det var bortåt 70 år sedan detta obehagliga utspelade sig.

Jag väljer att kalla henne Greta. Greta var inte en tös som nobbade livet. Hon unnade sig vad som helst, allt som för ögonblicket tilltalade henne. Hon tog för sig. Greta var en mycket vacker ung kvinna. Jag minns mycket väl första gången jag såg henne. Hon kom skridande in på Stora Hotellet.

Det var något alldeles märkvärdigt med henne. Jag har inget att jämföra henne med, kan bara säga att hon var en uppenbarelse, det får räcka.

Greta var en flitigt uppvaktad ung tös, och det skall erkännas, att jag liksom så många andra föll för henne. Många män av skilda slag och sorter föll pladask för Gretas skönhet och charm. Men det skulle visa sig att Greta själv kom att ta stryk av livet. Det blev kort sagt för mycket för henne.

Man talade inte om psykisk ohälsa på den tiden men Greta skulle komma att behöva psykiatrisk vård. Under en tid ryktades det mycket om Gretas sammanbrott. Några saknade henne. Däribland jag. Det kom ibland brev från henne. Från det sjukhus där hon vistades, som låg i en grannstad och på den tiden hette det sinnessjukhus. Det var små brev på blått brevpapper. Det var brev fyllda av leda men också av kärleksord och längtan. Jag blev djupt rörd av Gretas ord och känslor.

Men med tiden försvann, drunknade tankarna om Greta i andra tankar, andra bestyr och andra engagemang. Det här handlar precis som så mycket annat i livet om att vi försöker glömma det svåra och obehagliga. Glömma och svika. Vi gömmer det i vår feghet.

Efter en lång tid kunde vi se Greta ute igen. Jag såg henne och talade med henne. Men det var inte den Greta som jag kände från förr, från livets glada dagar. Den livsglada och alltid leende Greta var borta. Hon som förr nästan jämt hade nära till leenden och skämt, hon var nu märkligt tystlåten. Hon såg mig inte i ögonen när vi möttes. Hennes svar på tilltal var mumlande och undflyende. När jag frågade om vi skulle träffas på kvällen och gå till Folkets Park och lyssna till klarinettisten Gunnar Siljabloo Nilsson, som jag visste att hon älskade, då fick jag undflyende svar.

-”Nej tack”, svarade hon, ”jag borde nog vara hemma och ta mina mediciner”. Ett sånt svar passade illa från den Greta jag kände från förr.

Ibland kan slumpen föra oss närmre varandra. Ibland blir det tvärtom. Så ville det sig att jag var på besök hos mina föräldrar. Där fick jag veta att en grannfamilj som brukade inhysa, vad man då slarvigt kallade för socialt handikappade, nu fått ännu en trasig individ. Om denna nya inhysning talades det vitt och brett. Ingen tystnadsplikt där inte. Om henne, för det var en hon, fanns det uppenbarligen mycket att berätta. Från några frireligiösa i byn som upplåtit sitt hem för en slant från kommunen, kommer rykten som tydligen var alldeles förfärliga. Om denna, som nu alltså levde under deras hägn, kunde de berätta att hon tidigare både druckit och haft karlar. Jag hörde allt skvaller och började ana vartåt det lutade. Spåren blev allt tydligare och lättare att följa. Så just denna dag på besöket i mitt föräldrahem kommer jag att höra rop och skrik utifrån.

När jag tittade ut fick jag bevittna en makaber bild. Över lägda, staket och dike sprang i full fart en skrikande, halvnaken kvinna. Hon var bara klädd i BH och trosor när hon likt en gasell hoppade över staket och andra hinder på sin färd. Men det var alls ej slut därvid, för efter den flyende och skrikande kvinnan kom ytterligare tre-fyra personer. Jag kunde urskilja en läkare och sannolikt en sjuksköterska. Deras vita rockar bländade i solen. Efter dem kom en taxichaufför och bakom honom ägaren av det hus där den flyende, jagade kvinnan bott. Och naturligtvis, kvinnan på flykt var Greta. Greta den vackra, den charmiga och den nu naket flyende Greta. Naturligtvis fick de ”modiga” jägarna fast Greta. Ja naturligtvis, det ingår ju i spelets regler.

Jag hörde dagen efteråt på ett fik taxichauffören skryta över jakten och säga:

-”Ja jävlar anamma, vi fick fatt i horan”.

”Horan” var Greta. Så lät det då, det var kring 1950-talet i konungariket Sverige.

Hur låter det idag? Jagas människor ännu idag? Ja, jag är rädd för det.

Jag vet det.

Någon frågar -Vad kunde du ha gjort? Ja kanske inte mycket, men något lite kunde jag ha gjort. Jag kunde i vart fall likt Greta ha skrikit, vrålat ut en protest mot det övergrepp jag bevittnat. Men jag teg. Jag försökte inte på något enda sätt uttrycka min upprördhet över den groteska behandlingen av en medmänniska i nöd som utspelades framför mina ögon. Mina ögon blundade. Vad kunde jag då ha gjort?  Jag borde ha agerat. Men jag teg den feges tystnad. Vad som hände Greta vet jag ej. Hon och hennes öde sjönk undan i tystnad. Men i mig finns minnet av henne levande.

Och så händer det, så dyker Greta upp. Hon sitter prydligt inklistrad i ett mycket gammalt fotoalbum. Jag ser att det är foton med gammalt stuk. Det var på den tiden när fotografen lämnade ifrån sig hela kartor med bilder och i varje bild fanns en liten reklam inlagd där det stod Polyfoto. Jag tänker efter och inser att just den bilden på Greta måste vara bortåt 70 år gammal. Jag ser på fotot av en svagt leende flicka. Bilden väcker smärtsamma minnen och när jag ser den vill jag gråta. Jag undrar vad det blev av henne och jag känner skam. Den tigandes skam.

Jag tar fram mina färger och försöker måla hennes porträtt som ett förlåt för att jag inget sa den där gången. Så slår det mig att den här berättelsen om Greta har med med mitt journalistiska arbete att göra. Senare i livet har jag som journalist försökt ge den lilla människan plats i samhället. Kanske var det just den här händelsen med Greta som formade mig och senare fick mig att ta ställning i mitt journalistiska arbete. Kanske betalar jag fortfarande på min skuld.

Vaktansfolket

av Gunnar från Örnsköldsvik

Jag är född på Holmön en ca 3 mil lång ögrupp i Norra Kvarken nära nog mitt emellan Österbotten i Finland och Västerbotten i Sverige. Här levde storhopen av människor på fiske och en jordlapp som .Tiderna har förändrats, nu finns inget av fisket kvar, turismen har tagit över och ser till att detta skärgårdssamhlle fortfarande lever. När jag lämnade ön, som ligger på den s k låga kusten och flyttade till den höga kusten i Ångermanland tog skrivandet mig i sitt våld. Men debuten blev sen, först vid 60 fick jag ut min första bok med dessa fiskarbönder som motiv.

Och jag undrade inledningsvis;

Vad fanns för mening i

att låta vågor börja slå mot vassa stenar

att land fick stiga upp ur havet

bli till fiskeskär i Kvarken

som på måfå, likt ett skämt

utav vår Herre

Måhända fanns en tanke någonstans

här blir det gott för människor att vara

att finna fästen för sin ävlan

ett landet utanför

för idoghet och tålamod, för fiskarbönder

Låg var fiskarstugans dörr

lågt i tak och låga fönster

glest krig karmar mellan timmernåt och tilja

i slika hus på kala skär

där utsattheten inte bara syntes

fick gråa väggar stå för skyl

och stundom värme

sedan näten lagts och sköten stod i arm och krona

och inte åkern höll mig under plog och räfsa. 

Vi bidade vår tid när gnyet hördes ifrån flöjeln

vi sökte land

när årtullsgneket fick ett särskilt ljud.

Vakta på vågor

vakta ut stormar

vänta på vindar för lärftsydda segel

Jobba hela tiden

av Silvia från Chile

Kom till Sverige för 34 år sen

Innan bodde jag i Chile

i staden Valparaiso

Sen har jag bott i Malmö

Från början nära Amiralsgatan

och sen vid Nobeltorget

På Havsuttern har jag bott i fyra år

Min bästa musik

är att jobba hela tiden

En fin tid för mig

av Jörgen från Gotland

Jag har snöat in på Owe Thörnqvist

Hans låtar i slutet av 50 talet

och i början av 60 talet

Det var en fin tid för mig

en fin tillvaro

Hela ungdomstiden var speciell

Fanns så mycket att göra

inom idrott och allt

Owe lever fortfarande

Han har goda gener

Jag måste ha musik

av Maj-Britt från Malmö

Jag gillar dansmusik

Det första jag gör när jag går ur sängen

så öppnar jag radion

Finns inget där sätter jag på en CD skiva

Jag måste ha musik!

Har varit ute mycket och dansat

Kassetter också, en massa

Lasse Stefanz, Thorleifs

Men han lever inte längre

Wizex!

Vilken orkester som är bäst vet jag inte

Tankar om hösten

av Monika från Åkersberga

I höstens tid jag binder en krans

Av sommarens alla minnen

Det är en krans med löv i färger så dova

Som är på väg till vila likt fåglarna som flyger

Till varmare länder far och mina tankar

Till det förflutna i tacksamhet till allt som varit

Och i glad förväntan till det nya som skall komma

Bob Marley och de andra

av Daniel från Östermalm

Måla, teckna skog och självporträtt ibland

Och blommor, fina blommor

Min pappa målade, han var konstnär

Jag har ärvt konsten

Sen älskar jag Gyllene Tider,

dom är så jävla bra

Och Bob Marley och dom andra

Lövdansen

av Solan från Älta

Jag får syn på dig du vackra löv där du hänger på din gren

Får jag lov till en dans?

Du nickar ja och jag klättrar upp till dig

där du hänger på den yttersta grenen

Jag håller dig i skaftet och du släpper taget om grenen

Vi virvlar runt i luften och vindarna för oss än hit än dit

så singlar vi sakta neråt och landar i den mjuka mossan

du blir kvar där medan jag går och säger, tack för dansen.

Teaterintresse

av Anette från Botkyrka


Att få spela upp för andra människor

Förut va jag med i en grupp på Ålgryte DV

Vi slutade vid pandemin

Det kanske blir något i framtiden

Teaterintresse, då är jag i mitt esse

Nostalgi

Av Rawaa från Hägersten

Från min tidiga barndom minns jag en händelse som får mig att känna stor saknad efter min pappa. Jag blev ofta irriterad på mina äldre systrar. De sa att jag hade hittats i en soptunna när jag var nyfödd.

En dag fick jag nog. Jag klädde av mig mina kläder och satte på mig ett av min pappas klädesplagg innan jag stängde in mig i förrådet.  Min mamma tillsammans med mina systrar lyckades inte få ut mig. Alla försök var förgäves.

När min pappa kom in i förrådet lyfte han upp mig och jag fick sitta i hans knä och han sa:

   ”Kära du dina systrar retar dig för att de vet att du är min favoritdotter. De är bara avundsjuka. Min lilla vän kan du hålla tyst och inte berätta om detta? Det är vår lilla hemlighet. Kan du det kära du?”

Jag nickade. Sådan var min älskade pappa.
Och med denna lilla berättelse vill jag hedra honom.

Barndomsminne

Av Faride från Solna

Jag växte upp på landet och vi hade en stor trädgård med många fruktträd. Där fanns bl.a. äpplen, aprikoser och granatäpplen.

I trädgården rann en bäck och vid sidan av bäcken växte många fruktträd. Min bror och jag tyckte om att klättra i träden.

Jag minns en gång när jag hade klättrat upp i ett av aprikosträden. Jag stod på en gren och plockade aprikoser. Plötsligt gick grenen av och jag ramlade rakt ner i bäcken.

Min bror ropade: Mamma, mamma Faride har ramlat ner i bäcken! Mamma kom och hjälpte mig upp ur vattnet. Jag hade inte skadat mig och detta var sista gången jag klättrade i träd.

Än i dag pratar mina släktingar om denna händelse.

Våren

Av Hossein och Zahra från Kungsängen

På våren skiner solen och alla är glada

Naturen blir grönare och finare

Det finns liv och rörelse

Blommorna slår ut och luktar gott

Vi är alla pigga och glada

Överallt blir det rent när snön smälter

Det är mycket varmare

Det är skönt när våren kommer

Och det slutar vara kallt

Det finns annorlunda färger på blommorna

På våren doftar blommorna

Alla träden knoppas

Bästa stunden

Av Kajsa från Rio

Varje kväll klockan elva diskar jag.

Allt är tyst.

Vattnet är lagom varmt.

Strax ska jag gå och lägga mig

Yllekoftan

Av Kristina från Ö-vik 

Ibland är sorgen som en yllekofta.
Man tar på den ordentligt och knäpper knapp för knapp ända upp i halsen för att man behöver omslutas av den helt. Ibland hänger man den lätt över sina axlar. En annan dag behöver man bara lägga den till rätta i sitt knä och försiktigt stryka med handen över maskorna.
    En kall vinternatt kanske man lägger den över sina frusna fötter för utan den är det är det alldeles omöjligt att somna om. Men man kan också någon gång ta av den en stund och hänga den på kroken eller på en stolsrygg. Man kan se på den där numera luggslitna koftan med kärlek och man kan se på den med gråt och bli så oerhört trött.
    Ibland är den så tung den där koftan att rygg och nacke hukar och man kan omöjligt ta av den själv. Det är då man måste be om hjälp fast än det tar emot att inte orka allt själv. Och tänk ibland är den lätt att bära och väger nästan ingenting. Den går i gråtoner.
    Men en varm sommarkväll i gröngräset, ensam eller tillsammans med såna man tycker om, kan man se den skifta i rosa och pärlemor. Och kisar man när man ser på den så är den nästan vacker. Man kan inte slänga den, det går inte. Och det är tur, för det om något vore förskräckligt ledsamt.
    Den där koftan är en del av livet. Den är nött och hålen är stoppade med ett annat slags garn, bomullsgarn i blått och grönt. När man borrar in sin näsa i koftan känner man lukten av sorg. Och liv. Ditt liv och mitt liv. Och doften av någon man saknar. Och kanske luktar den lite kaffe.

Min kofta.

Promenad

av Catharina från Huddinge

Min första covid-promenad blir en surrealistisk upplevelse.
Det är i mitten av Mars – jag passerar Hötorget som ligger helt öde, så när som några vägarbetare och några enstaka privatpersoner.
    Alla talar om ett okänt virus. Det är väl en vanlig influensa
tänker jag. Men det mullrar i bakgrunden, och en osynlig fiende
är på väg.  Snart befinner vi oss alla i Stormens Öga.

 Jag passerar ofta Huddinge sjukhus på mina promenader. ”Endast för Covid-patienter” står det på en skylt utanför akutmottagningen. När jag står där utanför sjukhuset så kan jag föreställa mig sjukhus-lukten, desinfektionsmedlet. Jag har själv jobbat i sjukhusmiljö så för mig är det välbekant, och har aldrig varit skrämmande uran istället väckt mitt intresse.
     I mitt inre ser jag blanka kirurgiska instrument – plastslangar –  EKG-apparater – respiratorer, och personal med skyddskläder. Jag ser ambulanser som kör fram och tillbaka.
    - Vad är det som händer därinne på sjukhuset?
 Jag brukar sjunga min sångreportoir när jag är ute och promenerar, och en av mina sånger är ”Sjörövar-Jenny” ur Tolvskillingsoperan. Jag lämnar sjukhuset och fortsätter min vandring med Jenny som sällskap.

En oro har slagit rot i mig. Det blir vår – sommar – höst och vinter. Vår objudna gäst vid namn Covid 19 dröjer sig kvar, osynlig och oberäknelig, och lämnat  förödande spår efter sig. Vårt beteende gentemot varandra förändras, vi blir misstänksamma. Vi går åt sidan när vi möts.
Vem bär på smittan?  

Inte stå för nära varandra.

Tålamod

Av Gulli från Upplands-Väsby

Solens strålar säger

Vakna upp

blad dansar i luften

i takt med fåglars kvitter

fjärilar berusade

av blommors dofter och färger

flaxar omkring i luften

Naturen tar hand om naturen

och naturen tar hand om oss

då lysande ögon fyllda av glädje,

hopp och kärlek till livet

Coronan kommer att försvinna

och vi kommer att kunna kramas,

pussas och träffas igen

Ta hand om naturen

och naturen kommer

att ta hand om oss

Uppgörelse med poesin

Av Stig-Åke från Lövestad

Jag är ingen poet

Dock tror jag på poesin

Jag skriver inte poesi byggd av skönhet

Skönhet kan jag vara förutan

Men aldrig rättvisan, upproriska sånger

Jag läser poesi som tror på människans okränkbarhet

Hennes kamp för medmänsklighet

och upprördhet över den alltid lika inställsamma inställsamheten

Jag är ingen poet

men om jag så vore

Om jag vågade

skulle jag dikta om resan ur förnedringen

den som gör oss värdiga att kallas människor

Den som gör oss värdiga att kallas poeter

I Belarus

ser vi hundratals vitklädda kvinnor

Blommor som vapen i hår och nävar

De skulpterar uppbrottets poesi med sina kroppar

Och därför tänker jag inte på mina ord som poesi

Jag är ingen poet

Jag är en vitklädd kvinna

Rundgång

Av Hans från Stockholm

Morgonen fiskar efter liv
Dagens liv, ett liv idag.
Ska jag få leva ännu en dag?
På jorden.
Sen i jorden.
Det går runt, runt.

Månadens låt April 2o21

I mitt nu

av Esteban från Malmö

I mitt nu är jag då - i mitt då var jag där

I mitt nu är jag då; femåringen Esteban på Lisboas gator
Som hoppar i pölen, jagar duvan, jagar mig själv framåt

I mitt nu är jag då - I mitt nu är jag här

I mitt då var jag där, tjugoåringen Esteban på universitetet
Som hoppar på fester, jagar flickorna, som lever i nuet

I mitt nu är jag då - I mitt nu är jag här

I mitt nu är jag nu, åttiotvå-åringen Esteban

Här på boendet, som hoppar i minnena, jagar min bild

Som ibland är kvar i nuet, en liten stund till...

I mitt nu är jag då - i mitt då var jag dä

Konstnären vid Brösarps Backar

Av Åke i Olseröd

 1945, när jag var 11 år, så cyklade jag och min två år äldre bror runt Skånes kust.

Vi utgick från Sölvesborg där vi bodde, och sedan körde vi runt hela Skåne längst med kusten.

Vid Brösarps Backar såg vi en liten skylt där det stod ”Varning för tjuren”,

och min äldre bror som målat med oljefärg sa ”Det där är gjort med konstnärsfärger”.

Så vi gick in bakom kullarna och buskarna, och där satt Fritz Kärfve, som var en känd konstnär på den tiden. 

Han hade hängt ut den skylten för att hans fru skulle plocka upp honom senare med bil, och skulle veta vart han satt.
Och han satt där i allsköns ro med fin utrustning, stor vacker palett, en fin liten stol
och ett stort staffli. Och jag tänkte ”Det där är väl inte dumt, det skulle jag kunna tänka mig”

Min äldre bror var 13 år och målade redan, men så slutade han att måla och jag övertog hans målarlåda. Och sedan har jag varit igång hela livet, med färg och form.

Min far hade en ganska stor lanthandel i Sölvesborg, och den hade grundats av min farfars far 1864. Och de hade fått för sig att jag skulle ta över den här firman vilket jag inte alls var inne på själv. Så det var nog så att jag växte upp med förväntan att jag skulle ta över den här affären, och en större gård som hörde till. Men när jag sedan började på Konstfack hade affärerna börjat gå utför med lanthandeln. Detta var ju femtiotalet när man redan hade börjat bygga större varuhus utanför staden, och sedan lyckades far sälja sin affär till EPA 1961.

Pappa hade nog förväntat sig något annat av mig, men han var ju inte svår, han förstod att det var det här jag ville göra.  I Sölvesborg däremot, som var en liten stad med 6000 innevånare, förväntades jag ta vid efter min far. Och det var någon som sa
”Ja du blev ju konstnär, men du var ju konstig redan innan.”
Så det var man nog i deras ögon.

Rödvin

Av Lars-Ove på dagverksamhet i Hässelby

Smakar underbart, underbarare än underbart
Smakar underbart, bättre ju äldre det blir

Rödvin är det godaste, godare än godaste
Rödvin är det godaste, smakar underbart.

Drömmar

av John Lindblom från Ö-vik

En gång drömde jag om att bli sjöman

Att fara ut på alla världens hav

Fara in i alla hamnar

Träffa allt folk i världen

Klättra upp i bergen

Träffa en trevlig flicka i Indien

Och en snäll farbror i Barcelona

Möta en gatuhund i Peru

Återvända hem igen

Sitta på akterdäck och titta på solnedgången

Karantänpsykologi 

Av Kent från Stockholm

På grund av att vi är olika individer med skilda livssituationer, resurser och förutsättningar samt för att pandemin anfäktar hela världens länder och folk vilka lever i olika samhällsystem skiljer sig dessa länders politik och religion från varandra.

Därför finns inte några allmänna lösningar för hela världen på hur de skall tänka och handla för att uthärda karantän psykologiskt. Således kan jag endast utgå från min egen livssituation vilken är 62 år gammal sjukpensionär i Sverige.

I min ovanstående situation behöver jag endast undvika stora folksamlingar med trängsel exempelvis att åka kollektivtrafik som tunnelbanan, bussar eller besöka köpcenter, varuhus, bibliotek, biografer, restauranter och barer samt liknande ställen under rusningstid.

Det råder ännu inte utegångsförbud i Sverige vilket gör det möjligt för mig att vistas utomhus i glest befolkade områden.

Pennan

Av Lars-Ove i Hässelby

Skriva från nio till kvart över tre

Dator numera ej på maskin

Oftast om fritiden, hela köret

Pennan,  jag jobbar med pennan

Att skriva är roligt

Att skriva är fest

Att skriva är roligt

Pennan är bäst

Mannen

Av Catharina från Huddinge

Jag kallar honom för "den äldre mannen".
Han är uppskattningsvis några år äldre än jag själv. Han bor på samma gård som jag. 
    Vi hälsar alltid på varandra när vi möts, och ibland så växlar vi några ord. Han berättar att han åker med pendeltåget till stan varje dag - det har han gjort i trettio år. Hans ärende i stan vet jag ingenting om.
    Jag känner en viss trygghet när jag ser välbekanta personer röra sig i mitt bostadsområde, och så är det med den äldre mannen.

Tänkte jag på

av Kristoffer från Övik

När jag såg solen

Som log med sitt vackra

guldröda leende idag på morgonen

Tänkte jag på fyrverkerier i nyårsnatten

Och på norrskenets balla elektriska storm

Och på ett kraftigt nattmonsunåskväder

Varför

av Ulf från Stockholm 

Varför ringer du inte mig stjärnan?

Kan bli klar först på måndag, därför är jag hetast nu

Han bara skrattar istället för att göra sitt jobb

Detta håller inte

Nu är det upp till dig, det skulle vara en dröm

Det våras för den maskinen

Känns till och med spännande

Behåller lugnet, se alla detaljer

Att komma ut ur bubblan

Av Marie från Ö-vik

Jag trodde kupolen var gjord av pansarglas, men den var gjord av is. En dag när jag grät så smälte glaset till min förskräckelse. Jag flaxade med armarna, men där fanns bara luft. Plötsligt iakttog jag inte omvärlden, jag satt mitt i den, världen. Jag kunde höra knastret av mina egna fotsteg mot gruset. 

Hade det alltid låtit så? 
Det hade jag aldrig lagt märke till. Ett sådant förträffligt trivsamt ljud.  Vilka intryck, vilken HD. Måste sätta mig ner och ta igen mig. Fäller ut handflatorna för att ta emot mig. Trycker ner dom rakt i ett parti mossa. Mossa, ett sånt majestätiskt mysigt material. Så frasigt och krispigt, nävarna är lika lyckliga som gommen när den äter våfflor. Måste provtrycka mossan några gånger extra. Måste ta av skorna och provtrampa lite också, några trivseltramp. En sån fröjd för fotsulan, cant get enough. 

Ett dricksglas. Det är blått med inbyggda bubblor. Så fint det ser ut om man håller upp det mot solen. Det är som att dricka vatten ur en diamant.

När kom alla vackra saker hit? 
Eller kanske är frågan felställd; 
Vart har JAG varit? 

Jag har varit under samma himmel hela tiden 
bara inte här.  Hur kan Jaget anses vara det mest centrala som finns, om det så lätt kan upphöra att existera? 

Är inte Jaget en sådan sak som värderingar, åsikter, känslor. Men om man saknar det, så är man ingen? 

Alltså kan man vara både Ingen och Någon. Men visst, kan vara kul att variera sig. Men jag föredrar att vara Någon. Och det är det man förväntas vara. Alla frågor är byggda på att den som får frågan är Någon,  tex Hur mår du? 

Vill du ha ost eller skinka på mackan? 
Vilken tröja är finast av dom här två? 
Vilken är din favoritfärg? osv. 

Det är enklare att tycka saker på riktigt, än att behöva hitta på för att vara artig.

Så därför är det bättre att vara Någon. 

Förlåtelse

Av Lars från Stockholm 

Om man sagt eller gjort något dumt

ber man om ursäkt

Om man råkar knuffa till någon

eller trampa nån på tårna

då ber man om ursäkt

Det kan vara svårt att ge sig själv förlåtelse

Till exempel när man blir förbannad

av att ha missat sin buss

Varför ska man be om förlåtelse

för sina synder i bönen ”Fader vår ”

När man vet att man inte har syndat

Domsöndagen

Av Lars från Medis 5.

Jesus återkomst

Jesus återkomst

Jesus kommer snart

Han kommer bli förskräckt

Han kommer bli förvånad

Tåg bilar bussar flygplan

Stress mycket folk

Han blir glad när Stefan Lövén är statsminister

Det vackra vädret

Han blir glad åt operamusik

Det är min grej

Musikaler, jag tror att han tycker om

Jesus Christ Super Star

Han kommer att njuta

Jag gissar att han har humor

Jag tror han har humor

Han kommer skratta åt filmen SOS

När dom åkte i sjön

när dom vispade glass

med båtmotorn

En del tror att han hittar på

Jag tror han kommer tillbaka

Kommer nån och säger att han är Jesus,

säger jag ”Äntligen”

Superfarsan

Av Kristian från Ö-vik

Min pappa är en superpappa

Han är bra 

Han är bra

Han är min bästa på att hjälpa mig att bygga hus till mig
Det är på väg och blir snart klart 

Pappa är lång som en flaggstång utan knopp

Han är gammal som en gubbskrutt.

På vintern när det är mycket snö ska jag och pappa åka snöskoter

Ett liv 

Av Helena  i Vällingby.

Ingen härinne frågar vad jag gjorde
I mitt liv.

Det verkar som om de tror
att jag kom till världen så här
och vill ha deras sympati.

Ingen härinne verkar vilja lyssna.
mina ord kommer inte ut rätt.

De säger ”ja, ja..”
De orkar inte vänta.
De vill nog inte veta.
Det låter kanske fånigt,
men det är faktiskt sant.

Vi har alla levt ett liv.

Vi duger

Av Tomas från Ö-vik

Vi duger

Vi träffas inte

Vi ser på varandra

Det är bra

Ibland hejar hon

Ibland hejar jag

Det är bra

Om man vill heja

Om man har tid

Annars får det vara

Det är bra

Vi duger

Finland

Av Lars från Stockholm

Finnarna är trevliga

Dom har alkoholmonopol

Ölet heter Lapin Kulta

Det är ett gott öl

Dom som bor i lägenhet har egen bastu

Alla i Finland har egen bastu,

det var det en finsk man som sa

Badar i 130 grader

Häller på vatten hela tiden

Dom har den varmaste bastun

Använder björkris och slår varandra på kroppen

Dom är vana vid det

Brukar vinterbada i en vak

Det är deras tradition

Dom mår bra av det

Har tävlingar i bastubad

En satt i 20 minuter

Han vann

Sen dog han

Dom har skidtävlingar

Finland är ett idrottsland