Texter

RADIOPODD MED ÄLDRES TEXTER & 

BERÄTTELSER FRÅN HELA SVERIGE

Texter till Sprida Mening

Här kan ni läsa alla de texter som skickats in till Sprida Mening.
Allt får inte plats i podden, men här tar vi med både det som hörts där och det andra. Vi har också inspirerats till att göra låtar, sätta musik till några av texterna som även de finns att ta del av på sidan. 

Magnolia


Av Gun från Härnösand

 


Magnolia,

Magnolia,

du blommar

obekymrad om

corona, corona

 

Lyser glad

mot folktomma parker

 

Friheten väntar

Stängda dörrar

öppnas sakteligt

så småningom,

så småningom

i Magnolians

leende, blommande

dans

 

Guds eget varma

leende

genom dörrar på glänt

Domsöndagen


Av Lars från Medis 5.

 

Jesus återkomst

Jesus återkomst

Jesus kommer snart

 

Han kommer bli förskräckt

Han kommer bli förvånad

Tåg bilar bussar flygplan

Stress mycket folk

Han blir glad när Stefan Lövén är statsminister

Det vackra vädret

 

Han blir glad åt operamusik

Det är min grej

Musikaler, jag tror att han tycker om

Jesus Christ Super Star

Han kommer att njuta

 

Jag gissar att han har humor

Jag tror han har humor

Han kommer skratta åt filmen SOS

När dom åkte i sjön

när dom vispade glass

med båtmotorn

 

En del tror att han hittar på

 

Jag tror han kommer tillbaka

Kommer nån och säger att han är Jesus,

säger jag ”Äntligen”

 


I Coronaskuggan


Av Gun från Härnösand



Applåderna har tystnat

Ridån gått ner

Var det inte mer?

Sista akten

Scenen mörk

 

Vi gick ut

men ingenting

var som förut

Våra ytterplagg

gav oss garderobiären

med en sorgsen blick

 

Nästa föreställning inställd

tills vidare, tills vidare

 

Men utanför lokalen

möttes vi av ljus,

vårens ljus,

vårens ljus, ett himlens eget ljus

fylld av fågelsång

Barbaras historia


Av Barbara som bor på Blomsterfonden.


Från det att jag var 1 ½ år gammal, tills att jag var 7, bodde jag inte med min mamma och pappa. De bodde i Berlin där min pappa satt i arbetsläger, det var på trettiotalet i Tyskland där Hitler hade tagit över makten.


Min pappa var socialist och dömd för det, och honom hade jag aldrig träffat.  Jag bodde hos min mormor i Ungerns huvudstad Budapest.
Där i lägenheten var många sjuka. I tre rum och kök bodde förutom mina morföräldrar, en blind moster, en blind morbror, samt en fungerande morbror. Och ibland en morbror till Jag sov i en spjälsäng inne i mormor och morfars rum. Mamma kom på besök ett par gånger, och fick sova inne i vårt rum hon med.
    

Jag fick inte leka i lägenheten, med två blinda som kunde trilla på leksakerna, men mina två lekkamrater som bodde i huset, Otto och Martha var syskon och hade ett stort matrum med ett  matbord som vi lekte under. Vi lekter alltid Sjukhus, eftersom alla jämt var sjuka. Jag skulle bli doktor. När pappa blev släppt ur arbetslägret 1937 skrev de ett brev där de ville att jag skulle komma med dem till Prag, de skulle fly från Berlin dit, eftersom de också var judar och i fara.
  

Jag dikterade ett långt brev för min mormor och svarade att jag vägrade. Jag ville vara kvar där hos Mormor och morfar. Saken var den att jag hade det bra där, och styrde och ställde som sjuåring rätt mycket som jag ville över familjen.  Men till slut blev det av ändå och jag fick träffa mamma och för allra  första gången min pappa vid tågcentralen i Budapest. Jag såg på honom bestämt  upp och ner.
     ”Du ska inte tro att jag tänker kalla dig pappa. Du är Stefan.”
Han tittade tillbaks på mig innan han svarade lugnt.
    ”Jaha. Stefan.”
Jag fortsatte kalla honom Stefan tills att jag var 12.

Ett halvår senare flydde vi till Sverige där de hade vänner, och jag blev mycket riktigt också som jag hade tänkt doktor. Jag träffade en engelsk flygare, som jag gifte mig med, och vi fick två pojkar, Stefan och Ricky, samt en dotter Ann. Jag har haft ett bra och rikt liv. Bor nu på Blomsterfonden och har ett trevligt landställe i Stockholms skärgård.
   

Av mina två lekkamrater under matbordet i Budapest överlevde Martha kriget.  Otto blev som femtonåring, 1944 skjuten av pilkorskrigare i Budapest.

Hep Stars

Av Inga-Lill på dagverksamhet i Hässelby

 

Jag kan texterna

Jag kan texterna

Cadillac, Sunny girl

man är hes ibland

Hep Stars

 

Jag kan texterna

Jag kan texterna

Jag minns mitt 60-tal

Svenne Hedlund, Krister och Benny

Hep Stars

En bit av livet


Av Seppo från Ö-vik


 


Jag vill inte tala om det dåliga


Jag har så många minnen som jag inte vill minnas


Negativa minnen


Jag minns dom men jag vill inte tala om dom


Och så finns motsatsen, de positiva


Jo de är ganska många de också


Jag har till exempel klappat en älg, han brydde sig inte,
han sa ingenting.


Livet är mycket, kontoret är fullt


Hopplöst fall


Jag har en bild av mamma i plånboken där hon är elva år
och väger tretton kilo


Skinn och ben


Mamma Eila var krigsbarn


Hon dog på sjukhuset i Övertorneå när hon var 36 år.

 

 

 

I väntan på damernas


 

Av Stig-Åke i Lövestad

 

Dagen var här, lördag. Morsan hade strukit den bländvita skjortan. Vi rustade oss för en helafton på Folkets Park. Rustade oss för jakten på "tryckare". För det var ju där det stora äventyret startade. Jakten på "tryckare" skulle i slutändan, i bästa fall, belönas med en "damernas dans". Det innebar att bli utvald och uppmuntrad av någon som klev över dansgolvet, nickade mot dig. Man var utplockad, en kvällens segrare. I vart fall i damens och dina egna ögon.


Det var en vink som betydde: "Dig väljer jag i afton. Dig hedrar jag, ger dig min dans". Då är man för en afton James Dean och Örnsköldsviks hjälte. Men dessförinnan hade man svirat och svettats sig igenom fyra, fem timmar på dansgolvet, kanske till Tore Ehrling storband med nestorn Martin Tidlund på tenorsax. Men det viktigaste var ändå tryckaren, tryckarna. De var vägen fram till det som man bara viskade om. Det var då man i bästa fall fick trycka en vacker och sensuell dam i sin breda och trygga famn. Motsatsen kunde givetvis hända. Men det förtiger jag här.

Vid den här tidpunkten kunde man vara en bra bit salig och farligt nära "kilastadigt-syndromet", och kanske inte så långt borta från förälskelsens utmarker.


Nu hoppar vi några timmar framöver. Kvar fanns i värsta fall plåga och nöd, tjugo minusgrader och stjärnorna gnistra och glimma. En mil hem att fotvandra...isgata eller snödrivor. Kortkalsonger modell Y-front. Jo, stil var det, ända in.


Inte en människa syntes till. Bara mjölkbilen som dundrade fram i snöyran. Men där stapplade någon med iskalla öron under sin stiliga Stetson och någon hade redan nu börjat tänka på nästa lördag. Nästa tryckare och nästa damernas på Folkets Park.


Mycket av det här skildrade kan kanske idag ses genom ett löjes skimmer, men kanske mer ändå som en rörande liten berättelse om en tid när romantiken och ömheten fortfarande levde och skymtade bakom den låtsade tuffheten. Dessa rader som tar fasta på att vi bakom masken av Humphrey Bogarts tuffa Stetsonhatt och Clark Gables sneda förföriska leende, bara var småstadsgrabbar som med varm blick såg på sina liv med ömhet.


Karantänpsykologi 


Av Kent från Medis 5



På grund av att vi är olika individer med skilda livssituationer, resurser och förutsättningar samt för att pandemin anfäktar hela världens länder och folk vilka lever i olika samhällsystem skiljer sig dessa länders politik och religion från varandra.


Därför finns inte några allmänna lösningar för hela världen på hur de skall tänka och handla för att uthärda karantän psykologiskt. Således kan jag endast utgå från min egen livssituation vilken är 62 år gammal sjukpensionär i Sverige.


I min ovanstående situation behöver jag endast undvika stora folksamlingar med trängsel exempelvis att åka kollektivtrafik som tunnelbanan, bussar eller besöka köpcenter, varuhus, bibliotek, biografer, restauranter och barer samt liknande ställen under rusningstid.

Det råder ännu inte utegångsförbud i Sverige vilket gör det möjligt för mig att vistas utomhus i glest befolkade områden.


Lyse på cykeln.

av Bertil i Degeberga

 

 

Tidigt 1940-tal hade vi en fjärningsman i Hammar som hette Karl Kvant, han var väldigt snäll.

Han fick en dag påstötning av landsfiskalen i Åhus, att han skulle ut och titta efter cyklister
för att de cyklade utan ljus om kvällen. Vägen gick rakt förbi Hammars skola,
och så vid affären där gick vägen upp mot Fjälkinge, det var som en trekant där, och
där ställde sig Kvant. Och drängarna på den tiden hade ju inte råd med lyse på cykeln,
men de samlades vid affären, och satt på trappan där.
Då var det nån som sa:

 - Kvant han står där men han kan ju inte ta nån. Vi kör min själ hem och tar en foderbeta.


Och de där foderbetorna de var ju avlånga, så de urholkade betorna och skar av locket där uppe. Och så satte de i ett stearinljus i den. Och så satte den där fram på stapeln på cykeln.
Och så var där en som cyklade runt, och så småningom slockna ju ljuset i lyktan, och Kvant han snurrade där. Men så sa han:


- Ja jag kan ju inte ta dem för de har ju ljuset.


Sen gick han hem. Så gick det när landsfiskalen skulle lägga sig i.
  

Ett liv 

Av Helena  i Vällingby.



Ingen härinne frågar vad jag gjorde
I mitt liv.

Det verkar som om de tror
att jag kom till världen så här
och vill ha deras sympati.

Ingen härinne verkar vilja lyssna.
mina ord kommer inte ut rätt.

De säger ”ja, ja..”
De orkar inte vänta.
De vill nog inte veta.
Det låter kanske fånigt,
men det är faktiskt sant.

Vi har alla levt ett liv.

Konstnären vid Brösarps Backar

 

Av Åke i Olseröd

 

 

1945, när jag var 11 år, så cyklade jag och min två år äldre bror runt Skånes kust.
Vi utgick från Sölvesborg där vi bodde, och sedan körde vi runt hela Skåne längst med kusten.

Vid Brösarps Backar såg vi en liten skylt där det stod ”Varning för tjuren”,

och min äldre bror som målat med oljefärg sa ”Det där är gjort med konstnärsfärger”.


Så vi gick in bakom kullarna och buskarna, och där satt Fritz Kärfve, som var en känd konstnär på den tiden. 

Han hade hängt ut den skylten för att hans fru skulle plocka upp honom senare med bil, och skulle veta vart han satt.
Och han satt där i allsköns ro med fin utrustning, stor vacker palett, en fin liten stol
och ett stort staffli. Och jag tänkte ”Det där är väl inte dumt, det skulle jag kunna tänka mig”

Min äldre bror var 13 år och målade redan, men så slutade han att måla och jag övertog hans målarlåda. Och sedan har jag varit igång hela livet, med färg och form.

 

Min far hade en ganska stor lanthandel i Sölvesborg, och den hade grundats av min farfars far 1864. Och de hade fått för sig att jag skulle ta över den här firman vilket jag inte alls var inne på själv. Så det var nog så att jag växte upp med förväntan att jag skulle ta över den här affären, och en större gård som hörde till. Men när jag sedan började på Konstfack hade affärerna börjat gå utför med lanthandeln. Detta var ju femtiotalet när man redan hade börjat bygga större varuhus utanför staden, och sedan lyckades far sälja sin affär till EPA 1961.

Pappa hade nog förväntat sig något annat av mig, men han var ju inte svår, han förstod att det var det här jag ville göra.  I Sölvesborg däremot, som var en liten stad med 6000 innevånare, förväntades jag ta vid efter min far. Och det var någon som sa
”Ja du blev ju konstnär, men du var ju konstig redan innan.”
Så det var man nog i deras ögon.

Rödvin

Av Lars-Ove på dagverksamhet i Hässelby

Smakar underbart, underbarare än underbart
Smakar underbart, bättre ju äldre det blir

Rödvin är det godaste, godare än godaste
Rödvin är det godaste, smakar underbart.

Där allt kan hända


Av Johan från Ö-vik

 



Där allt kan hända blir folket inte rädda


Där allt kan hända händer ingen bilkrock


Där allt kan hända blir det inga krig


Där allt kan hända hittar man sanningen i ordet

Pennan


Av Lars-Ove i Hässelby

 


Skriva från nio till kvart över tre


Dator numera ej på maskin


Oftast om fritiden, hela köret


Pennan,  jag jobbar med pennan

 



Att skriva är roligt


Att skriva är fest


Att skriva är roligt


Pennan är bäst

 

Att komma ut ur bubblan


Av Marie från Ö-vik

 

Jag trodde kupolen var gjord av pansarglas, men den var gjord av is. En dag när jag grät så smälte glaset till min förskräckelse. Jag flaxade med armarna, men där fanns bara luft. Plötsligt iakttog jag inte omvärlden, jag satt mitt i den, världen. Jag kunde höra knastret av mina egna fotsteg mot gruset. 


Hade det alltid låtit så? 
Det hade jag aldrig lagt märke till. Ett sådant förträffligt trivsamt ljud.  Vilka intryck, vilken HD. Måste sätta mig ner och ta igen mig. Fäller ut handflatorna för att ta emot mig. Trycker ner dom rakt i ett parti mossa. Mossa, ett sånt majestätiskt mysigt material. Så frasigt och krispigt, nävarna är lika lyckliga som gommen när den äter våfflor. Måste provtrycka mossan några gånger extra. Måste ta av skorna och provtrampa lite också, några trivseltramp. En sån fröjd för fotsulan, cant get enough

Ett dricksglas. Det är blått med inbyggda bubblor. Så fint det ser ut om man håller upp det mot solen. Det är som att dricka vatten ur en diamant.

 

När kom alla vackra saker hit? 
Eller kanske är frågan felställd; 
Vart har JAG varit? 


Jag har varit under samma himmel hela tiden 
bara inte här.  Hur kan Jaget anses vara det mest centrala som finns, om det så lätt kan upphöra att existera? 

Är inte Jaget en sådan sak som värderingar, åsikter, känslor. Men om man saknar det, så är man ingen? 

Alltså kan man vara både Ingen och Någon. Men visst, kan vara kul att variera sig. Men jag föredrar att vara Någon. Och det är det man förväntas vara. Alla frågor är byggda på att den som får frågan är Någon,  tex Hur mår du? 


Vill du ha ost eller skinka på mackan? 
Vilken tröja är finast av dom här två? 
Vilken är din favoritfärg? osv. 

Det är enklare att tycka saker på riktigt, än att behöva hitta på för att vara artig.


Så därför är det bättre att vara Någon.