Texter till Sprida Mening

Här kan ni läsa alla de texter som skickats in till Sprida Mening.  Allt får inte plats i podden, men här tar vi med både det som hörts där och det andra. Vi har också inspirerats till att göra låtar, sätta musik till några av texterna som även de finns att ta del av på sidan. 

Jo, nog fan

av Stig-Åke från Lövestad
som också gjort bilden

Jo, nog fan skar de snitt i mig

Ärren finns kvar

kanske bleknande nu

men tro mig de smärtar

Jo nog fan skar jag snitt i er

Ärren finns säkert kvar

kanske osynliga nu

men nog fan smärtar det

Jo, nog skar vi i varandra

Sår i mig

Sår i dig

Ärren finns kvar

bitar av smärta

Nu tråcklar vi på våra minnen

Blåser och plåstrar om

syr lapptäcken

resterna av våra liv

Mitt liv

Ditt liv

I väntan på nästa duell

Magnolia

Av Gun från Härnösand

Magnolia,

Magnolia,

du blommar

obekymrad om

corona, corona

Lyser glad

mot folktomma parker

Friheten väntar

Stängda dörrar

öppnas sakteligt

så småningom,

så småningom

i Magnolians

leende, blommande

dans

Guds eget varma leende

genom dörrar på glänt

Makt kärlek och olika saker

Av Peter från Ö-vik

Det är det här att jag vill göra det

Skriva dikten – det är det jag vill

Det är roligt att börja med det

Ja, jag har mycket på gång

Jag funderar mycket bra

Jag trivs bra

Yvonne tycker jag om

Jag tänker på annat vis också

Det finns ju annat vis och såna saker

En del folk här tycker jag om

En del känner jag ännu inte till

Och kärlek tycker jag om

Och vet du varför?

Det är du

Det är så här,

Du är snäll och go

Vi tar en rad till, jag ger mig inte

Du har guld i håret

Det är så här, nu ska jag förklara det här också,

Den ringen du har är det vackraste jag sett

Katten

Av Catharina från Huddinge

Det är vinter, vid jultid.
Jag promenerar på en skogsväg - plötsligt

ser jag något som blänker vid dikeskanten,

det är ögonen på en katt.

En kolsvart Katt.

Jag stannar och går fram till katten, den kommer fram till mig, och är väldigt kärvänlig, och lekfull. Katten förljer med mig en bit på vägen, nafsar mig lätt i byxbenet.

Jag tycker väldigt mycket om katter.

Barbaras historia

Av Barbara som bor på Blomsterfonden.

Från det att jag var 1 ½ år gammal, tills att jag var 7, bodde jag inte med min mamma och pappa. De bodde i Berlin där min pappa satt i arbetsläger, det var på trettiotalet i Tyskland där Hitler hade tagit över makten.

Min pappa var socialist och dömd för det, och honom hade jag aldrig träffat.  Jag bodde hos min mormor i Ungerns huvudstad Budapest.
Där i lägenheten var många sjuka. I tre rum och kök bodde förutom mina morföräldrar, en blind moster, en blind morbror, samt en fungerande morbror. Och ibland en morbror till Jag sov i en spjälsäng inne i mormor och morfars rum. Mamma kom på besök ett par gånger, och fick sova inne i vårt rum hon med.
    

Jag fick inte leka i lägenheten, med två blinda som kunde trilla på leksakerna, men mina två lekkamrater som bodde i huset, Otto och Martha var syskon och hade ett stort matrum med ett  matbord som vi lekte under. Vi lekter alltid Sjukhus, eftersom alla jämt var sjuka. Jag skulle bli doktor. När pappa blev släppt ur arbetslägret 1937 skrev de ett brev där de ville att jag skulle komma med dem till Prag, de skulle fly från Berlin dit, eftersom de också var judar och i fara.
  

Jag dikterade ett långt brev för min mormor och svarade att jag vägrade. Jag ville vara kvar där hos Mormor och morfar. Saken var den att jag hade det bra där, och styrde och ställde som sjuåring rätt mycket som jag ville över familjen.  Men till slut blev det av ändå och jag fick träffa mamma och för allra  första gången min pappa vid tågcentralen i Budapest. Jag såg på honom bestämt  upp och ner.
     ”Du ska inte tro att jag tänker kalla dig pappa. Du är Stefan.”
Han tittade tillbaks på mig innan han svarade lugnt.
    ”Jaha. Stefan.”
Jag fortsatte kalla honom Stefan tills att jag var 12.

Ett halvår senare flydde vi till Sverige där de hade vänner, och jag blev mycket riktigt också som jag hade tänkt doktor. Jag träffade en engelsk flygare, som jag gifte mig med, och vi fick två pojkar, Stefan och Ricky, samt en dotter Ann. Jag har haft ett bra och rikt liv. Bor nu på Blomsterfonden och har ett trevligt landställe i Stockholms skärgård.
   

Av mina två lekkamrater under matbordet i Budapest överlevde Martha kriget.  Otto blev som femtonåring, 1944 skjuten av pilkorskrigare i Budapest.

I Coronaskuggan

Av Gun från Härnösand

Applåderna har tystnat

Ridån gått ner

Var det inte mer?

Sista akten

Scenen mörk

Vi gick ut

men ingenting

var som förut

Våra ytterplagg

gav oss garderobiären

med en sorgsen blick

Nästa föreställning inställd

tills vidare, tills vidare

Men utanför lokalen

möttes vi av ljus,

vårens ljus,

vårens ljus, ett himlens eget ljus

fylld av fågelsång

I isande kyla,  men handskarna
var sydda av brinnande kärlek

Av Stig-Åke från Lövestad

Min farsa var en tystlåten man och vissa saker talade han aldrig om. Men mamma berättade att farsan när han som sjuåring blev föräldralös fick ta arbete i gruvan. Det sägs att barn lättare tog sig igenom gruvans trånga gångar. Fy fan, är det konstigt att han tystnade.

Han var en av de obemärkta. Han var en man som inte gjorde stort väsen av sig. Han låg lågt i livet. Jag talar om min farsa, Rudolf Emanuel Ståhlnacke. Grovarbetaren som lastade sand hos svärfar, åkeriägaren Konrad Forsman. Farsan, som under de svåra åren med nödhjälpsarbete fick stiga upp kvart över fyra på morgonen och ge sig ut i isande tjugofemgradig kyla för att åka sparkstötting de dryga två milen till jobbet i Billsta, till en stenkross att slita vid. Och sedan efter åtta timmars slit ta sig hem igen. För att nästa dag upprepa samma grovslit. Och nästa igen. Och nästa. Om man nu under den här svåra tiden kunde få ett jobb alls.

Jag minns hur mamma sydde handskar till pappa. Handskar av gamla avlagda byxor. Det var kanske inte det optimala materialet att sy handskar av men de sömmades av kärlek och blev ändå något som kunde hjälpa att hålla den ångermanländska kylan på avstånd, i vart fall för ett litet tag. Farsan slet ont i livet. Han var arbetshästen från det röda Norrbotten.

Han var uppvuxen under små omständigheter. Och faderlös som de sas. Men inte fan var han utan far däremot kunde fadern smita undan sitt ansvar till skillnad från modern som blev ensamstående med horungen. Rudolfs mamma dog tidigt i lungsot. Själv fick han dödsbudet av en lekkamrat som sa om ett liktåg:  ”Där åker din mamma”. Och efter det kommer den där tiden som han aldrig yppade något om mer än det som min mamma berättade om gruvan.

Rudolf träffade som yngling sin Agnes. Paret flyttade till svärfadern Konrad Forsman i Ångermanland. Där började farsan och mamma tillsammans bygga upp sitt liv. Farsan, han sålde strömming, han lagade radioapparater och han klippte byns manliga befolkning. Men mest slet han ont. Han slet ont i de allra värsta och tyngsta grovjobben som fanns. Det handlade om jobb som hjälplastare och som grovarbetare på byggen. Senare i livet byggde han ett eget hus, ett barnrikehus i Österalnäs. Så småningom hade han rott sina fem ungar någorlunda i hamn. Det blev lugnare i hans liv. Försörjningsbördan avtog. Sladdbarnet Karin blev den enda av ungarna som tog studentexamen.

Tänk att fattigungen från Malmberget skulle få en dotter som tog studenten. Den dagen var farsan stolt. Men jag tror nog att han var lika stolt när undertecknad på farsans önskan blev murare. Ett tag slet vi tillsammans på byggen. Det var något märkvärdigt och byggde i tystnad vår relation starkare. Ibland när han talade med någon ny gubbe på bygget kunde han nicka åt mitt håll och säga ”Det är grabben min det där”. I den meningen låg kärlek. Det var den ömhetsbetygelsen farsan mäktade med. Det kan vara svårt att ge det man aldrig har fått.

En natt sommaren 1974 somnade Rudolf Emanuel in i sitt hem. En man kom till ro. Ett obemärkt arbetaröde i kungariket Sverige var ändat.

En bit av livet

Av Seppo från Ö-vik

Jag vill inte tala om det dåliga

Jag har så många minnen som jag inte vill minnas

Negativa minnen

Jag minns dom men jag vill inte tala om dom

Och så finns motsatsen, de positiva

Jo de är ganska många de också

Jag har till exempel klappat en älg, han brydde sig inte,
han sa ingenting.

Livet är mycket, kontoret är fullt

Hopplöst fall

Jag har en bild av mamma i plånboken där hon är elva år
och väger tretton kilo

Skinn och ben

Mamma Eila var krigsbarn

Hon dog på sjukhuset i Övertorneå när hon var 36 år.

I väntan på damernas

Av Stig-Åke i Lövestad

Dagen var här, lördag. Morsan hade strukit den bländvita skjortan. Vi rustade oss för en helafton på Folkets Park. Rustade oss för jakten på "tryckare". För det var ju där det stora äventyret startade. Jakten på "tryckare" skulle i slutändan, i bästa fall, belönas med en "damernas dans". Det innebar att bli utvald och uppmuntrad av någon som klev över dansgolvet, nickade mot dig. Man var utplockad, en kvällens segrare. I vart fall i damens och dina egna ögon.

Det var en vink som betydde: "Dig väljer jag i afton. Dig hedrar jag, ger dig min dans". Då är man för en afton James Dean och Örnsköldsviks hjälte. Men dessförinnan hade man svirat och svettats sig igenom fyra, fem timmar på dansgolvet, kanske till Tore Ehrling storband med nestorn Martin Tidlund på tenorsax. Men det viktigaste var ändå tryckaren, tryckarna. De var vägen fram till det som man bara viskade om. Det var då man i bästa fall fick trycka en vacker och sensuell dam i sin breda och trygga famn. Motsatsen kunde givetvis hända. Men det förtiger jag här.

Vid den här tidpunkten kunde man vara en bra bit salig och farligt nära "kilastadigt-syndromet", och kanske inte så långt borta från förälskelsens utmarker.

Nu hoppar vi några timmar framöver. Kvar fanns i värsta fall plåga och nöd, tjugo minusgrader och stjärnorna gnistra och glimma. En mil hem att fotvandra...isgata eller snödrivor. Kortkalsonger modell Y-front. Jo, stil var det, ända in.

Inte en människa syntes till. Bara mjölkbilen som dundrade fram i snöyran. Men där stapplade någon med iskalla öron under sin stiliga Stetson och någon hade redan nu börjat tänka på nästa lördag. Nästa tryckare och nästa damernas på Folkets Park.

Mycket av det här skildrade kan kanske idag ses genom ett löjes skimmer, men kanske mer ändå som en rörande liten berättelse om en tid när romantiken och ömheten fortfarande levde och skymtade bakom den låtsade tuffheten. Dessa rader som tar fasta på att vi bakom masken av Humphrey Bogarts tuffa Stetsonhatt och Clark Gables sneda förföriska leende, bara var småstadsgrabbar som med varm blick såg på sina liv med ömhet.

Höstseglats

Av Ilmar från Örebro


Vi rör oss som skepp i natten

Lika kompasslösa som älskogens andning

Lodet svänger fram och tillbaka

En våg bryts när vi äntligen möts

När vi ger oss inför havets slut

Himlens avlägsnande

Utan Gud

Men i vår egen kyrka

Ropa inte mitt namn

Det vore högmod

Jag har inget

Och I din trädgård är jag  förlorad

Som den lilla pojken på stigen

Vilsen i sig själv

förlorad i skogen

Till sist gråtande

vid din bäck

Lyse på cykeln.

av Bertil i Degeberga

Tidigt 1940-tal hade vi en fjärningsman i Hammar som hette Karl Kvant, han var väldigt snäll.

Han fick en dag påstötning av landsfiskalen i Åhus, att han skulle ut och titta efter cyklister
för att de cyklade utan ljus om kvällen. Vägen gick rakt förbi Hammars skola,
och så vid affären där gick vägen upp mot Fjälkinge, det var som en trekant där, och
där ställde sig Kvant. Och drängarna på den tiden hade ju inte råd med lyse på cykeln,
men de samlades vid affären, och satt på trappan där.
Då var det nån som sa:

 - Kvant han står där men han kan ju inte ta nån. Vi kör min själ hem och tar en foderbeta.

Och de där foderbetorna de var ju avlånga, så de urholkade betorna och skar av locket där uppe. Och så satte de i ett stearinljus i den. Och så satte den där fram på stapeln på cykeln.
Och så var där en som cyklade runt, och så småningom slockna ju ljuset i lyktan, och Kvant han snurrade där. Men så sa han:

- Ja jag kan ju inte ta dem för de har ju ljuset.

Sen gick han hem. Så gick det när landsfiskalen skulle lägga sig i.
  

Skruven

av Erik från Ö-vik

Mamma och jag går ut i regnet.

Vi har stövlar på oss.

Det är höst.

När vi kommer hem har pappa kokat kaffe,
det blir gott.

Pappa har tappat en skruv till dörrhandtaget.

Mamma hittar den.

Pappa blir glad.

Flicka lilla

Av Svante ifrån Ö-vik

Flicka lilla

Ta min hand som sockervadd

Vill inte förlora dig

Som socker i min dricka

Då kan jag bli ledsen och gråta en skvätt

Håll fast vid mig nu

Och för alltid

Så lovar jag att hålla fast dig

Inne i mitt hjärta

Även om du går

Jag är

av Erik från Ö-vik

Jag är Erik

Jag tycker om god mat

Jag är rädd för åska och blixt

Jag längtar efter att coronan är borta

När jag är ledsen brukar jag gråta lite

Jag blir glad av familjen

Jag blir glad av musik

Jag är Erik

Finland

Av Lars från Stockholm

Finnarna är trevliga

Dom har alkoholmonopol

Ölet heter Lapin Kulta

Det är ett gott öl

Dom som bor i lägenhet har egen bastu

Alla i Finland har egen bastu,

det var det en finsk man som sa

Badar i 130 grader

Häller på vatten hela tiden

Dom har den varmaste bastun

Använder björkris och slår varandra på kroppen

Dom är vana vid det

Brukar vinterbada i en vak

Det är deras tradition

Dom mår bra av det

Har tävlingar i bastubad

En satt i 20 minuter

Han vann

Sen dog han

Dom har skidtävlingar

Finland är ett idrottsland

Dikt till Eva

Av Gunnar från Övik

Hon är vacker och ung

Har en gullig näsa

Solen lyser vackert

Blommorna fryser i gräset

Vaktmästaren

Av Staffan från Ö-vik

Det var Nimrod jag såg,

Gick och styrde kärran.

Himlen är blå.

Träden gula.

Parkeringsplatsen är full av bilar

Någon har lätt för att skratta

Och jag vill köpa en mindre bil.

Flicka lilla

Av Svante från Ö-vik

Flicka lilla

Ta min hand som sockervadd

Vill inte förlora dig

Som socker i min dricka

Då kan jag bli ledsen och gråta en skvätt

Håll fast vid mig nu

Och för alltid

Så lovar jag att hålla fast dig

Inne i mitt hjärta

Även om du går

Vi duger

Av Tomas från Ö-vik

Vi duger

Vi träffas inte

Vi ser på varandra

Det är bra

Ibland hejar hon

Ibland hejar jag

Det är bra

Om man vill heja

Om man har tid

Annars får det vara

Det är bra

Vi duger

Yllekoftan

Av Kristina från Ö-vik 

Ibland är sorgen som en yllekofta.
Man tar på den ordentligt och knäpper knapp för knapp ända upp i halsen för att man behöver omslutas av den helt. Ibland hänger man den lätt över sina axlar. En annan dag behöver man bara lägga den till rätta i sitt knä och försiktigt stryka med handen över maskorna.
    En kall vinternatt kanske man lägger den över sina frusna fötter för utan den är det är det alldeles omöjligt att somna om. Men man kan också någon gång ta av den en stund och hänga den på kroken eller på en stolsrygg. Man kan se på den där numera luggslitna koftan med kärlek och man kan se på den med gråt och bli så oerhört trött.
    Ibland är den så tung den där koftan att rygg och nacke hukar och man kan omöjligt ta av den själv. Det är då man måste be om hjälp fast än det tar emot att inte orka allt själv. Och tänk ibland är den lätt att bära och väger nästan ingenting. Den går i gråtoner.
    Men en varm sommarkväll i gröngräset, ensam eller tillsammans med såna man tycker om, kan man se den skifta i rosa och pärlemor. Och kisar man när man ser på den så är den nästan vacker. Man kan inte slänga den, det går inte. Och det är tur, för det om något vore förskräckligt ledsamt.
    Den där koftan är en del av livet. Den är nött och hålen är stoppade med ett annat slags garn, bomullsgarn i blått och grönt. När man borrar in sin näsa i koftan känner man lukten av sorg. Och liv. Ditt liv och mitt liv. Och doften av någon man saknar. Och kanske luktar den lite kaffe.

Min kofta.

Promenad

av Catharina från Huddinge

Min första covid-promenad blir en surrealistisk upplevelse.
Det är i mitten av Mars – jag passerar Hötorget som ligger helt öde, så när som några vägarbetare och några enstaka privatpersoner.
    Alla talar om ett okänt virus. Det är väl en vanlig influensa
tänker jag. Men det mullrar i bakgrunden, och en osynlig fiende
är på väg.  Snart befinner vi oss alla i Stormens Öga.

 Jag passerar ofta Huddinge sjukhus på mina promenader. ”Endast för Covid-patienter” står det på en skylt utanför akutmottagningen. När jag står där utanför sjukhuset så kan jag föreställa mig sjukhus-lukten, desinfektionsmedlet. Jag har själv jobbat i sjukhusmiljö så för mig är det välbekant, och har aldrig varit skrämmande uran istället väckt mitt intresse.
     I mitt inre ser jag blanka kirurgiska instrument – plastslangar –  EKG-apparater – respiratorer, och personal med skyddskläder. Jag ser ambulanser som kör fram och tillbaka.
    - Vad är det som händer därinne på sjukhuset?
 Jag brukar sjunga min sångreportoir när jag är ute och promenerar, och en av mina sånger är ”Sjörövar-Jenny” ur Tolvskillingsoperan. Jag lämnar sjukhuset och fortsätter min vandring med Jenny som sällskap.

En oro har slagit rot i mig. Det blir vår – sommar – höst och vinter. Vår objudna gäst vid namn Covid 19 dröjer sig kvar, osynlig och oberäknelig, och lämnat  förödande spår efter sig. Vårt beteende gentemot varandra förändras, vi blir misstänksamma. Vi går åt sidan när vi möts.
Vem bär på smittan?  

Inte stå för nära varandra.

Tålamod

Av Gulli från Upplands-Väsby

Solens strålar säger

Vakna upp

blad dansar i luften

i takt med fåglars kvitter

fjärilar berusade

av blommors dofter och färger

flaxar omkring i luften

Naturen tar hand om naturen

och naturen tar hand om oss

då lysande ögon fyllda av glädje,

hopp och kärlek till livet

Coronan kommer att försvinna

och vi kommer att kunna kramas,

pussas och träffas igen

Ta hand om naturen

och naturen kommer

att ta hand om oss

Uppgörelse med poesin

Av Stig-Åke från Lövestad

Jag är ingen poet

Dock tror jag på poesin

Jag skriver inte poesi byggd av skönhet

Skönhet kan jag vara förutan

Men aldrig rättvisan, upproriska sånger

Jag läser poesi som tror på människans okränkbarhet

Hennes kamp för medmänsklighet

och upprördhet över den alltid lika inställsamma inställsamheten

Jag är ingen poet

men om jag så vore

Om jag vågade

skulle jag dikta om resan ur förnedringen

den som gör oss värdiga att kallas människor

Den som gör oss värdiga att kallas poeter

I Belarus

ser vi hundratals vitklädda kvinnor

Blommor som vapen i hår och nävar

De skulpterar uppbrottets poesi med sina kroppar

Och därför tänker jag inte på mina ord som poesi

Jag är ingen poet

Jag är en vitklädd kvinna

Rundgång

Av Hans från Stockholm

Morgonen fiskar efter liv
Dagens liv, ett liv idag.
Ska jag få leva ännu en dag?
På jorden.
Sen i jorden.
Det går runt, runt.

Konstnären vid Brösarps Backar

Av Åke i Olseröd

 1945, när jag var 11 år, så cyklade jag och min två år äldre bror runt Skånes kust.

Vi utgick från Sölvesborg där vi bodde, och sedan körde vi runt hela Skåne längst med kusten.

Vid Brösarps Backar såg vi en liten skylt där det stod ”Varning för tjuren”,

och min äldre bror som målat med oljefärg sa ”Det där är gjort med konstnärsfärger”.

Så vi gick in bakom kullarna och buskarna, och där satt Fritz Kärfve, som var en känd konstnär på den tiden. 

Han hade hängt ut den skylten för att hans fru skulle plocka upp honom senare med bil, och skulle veta vart han satt.
Och han satt där i allsköns ro med fin utrustning, stor vacker palett, en fin liten stol
och ett stort staffli. Och jag tänkte ”Det där är väl inte dumt, det skulle jag kunna tänka mig”

Min äldre bror var 13 år och målade redan, men så slutade han att måla och jag övertog hans målarlåda. Och sedan har jag varit igång hela livet, med färg och form.

Min far hade en ganska stor lanthandel i Sölvesborg, och den hade grundats av min farfars far 1864. Och de hade fått för sig att jag skulle ta över den här firman vilket jag inte alls var inne på själv. Så det var nog så att jag växte upp med förväntan att jag skulle ta över den här affären, och en större gård som hörde till. Men när jag sedan började på Konstfack hade affärerna börjat gå utför med lanthandeln. Detta var ju femtiotalet när man redan hade börjat bygga större varuhus utanför staden, och sedan lyckades far sälja sin affär till EPA 1961.

Pappa hade nog förväntat sig något annat av mig, men han var ju inte svår, han förstod att det var det här jag ville göra.  I Sölvesborg däremot, som var en liten stad med 6000 innevånare, förväntades jag ta vid efter min far. Och det var någon som sa
”Ja du blev ju konstnär, men du var ju konstig redan innan.”
Så det var man nog i deras ögon.

Drömmar

av John Lindblom från Ö-vik

En gång drömde jag om att bli sjöman

Att fara ut på alla världens hav

Fara in i alla hamnar

Träffa allt folk i världen

Klättra upp i bergen

Träffa en trevlig flicka i Indien

Och en snäll farbror i Barcelona

Möta en gatuhund i Peru

Återvända hem igen

Sitta på akterdäck och titta på solnedgången

Karantänpsykologi 

Av Kent från Stockholm

På grund av att vi är olika individer med skilda livssituationer, resurser och förutsättningar samt för att pandemin anfäktar hela världens länder och folk vilka lever i olika samhällsystem skiljer sig dessa länders politik och religion från varandra.

Därför finns inte några allmänna lösningar för hela världen på hur de skall tänka och handla för att uthärda karantän psykologiskt. Således kan jag endast utgå från min egen livssituation vilken är 62 år gammal sjukpensionär i Sverige.

I min ovanstående situation behöver jag endast undvika stora folksamlingar med trängsel exempelvis att åka kollektivtrafik som tunnelbanan, bussar eller besöka köpcenter, varuhus, bibliotek, biografer, restauranter och barer samt liknande ställen under rusningstid.

Det råder ännu inte utegångsförbud i Sverige vilket gör det möjligt för mig att vistas utomhus i glest befolkade områden.

Pennan

Av Lars-Ove i Hässelby

Skriva från nio till kvart över tre

Dator numera ej på maskin

Oftast om fritiden, hela köret

Pennan,  jag jobbar med pennan

Att skriva är roligt

Att skriva är fest

Att skriva är roligt

Pennan är bäst

Mannen

Av Catharina från Huddinge

Jag kallar honom för "den äldre mannen".
Han är uppskattningsvis några år äldre än jag själv. Han bor på samma gård som jag. 
    Vi hälsar alltid på varandra när vi möts, och ibland så växlar vi några ord. Han berättar att han åker med pendeltåget till stan varje dag - det har han gjort i trettio år. Hans ärende i stan vet jag ingenting om.
    Jag känner en viss trygghet när jag ser välbekanta personer röra sig i mitt bostadsområde, och så är det med den äldre mannen.

Tänkte jag på

av Kristoffer från Övik

När jag såg solen

Som log med sitt vackra

guldröda leende idag på morgonen

Tänkte jag på fyrverkerier i nyårsnatten

Och på norrskenets balla elektriska storm

Och på ett kraftigt nattmonsunåskväder

Varför

av Ulf från Stockholm 

Varför ringer du inte mig stjärnan?

Kan bli klar först på måndag, därför är jag hetast nu

Han bara skrattar istället för att göra sitt jobb

Detta håller inte

Nu är det upp till dig, det skulle vara en dröm

Det våras för den maskinen

Känns till och med spännande

Behåller lugnet, se alla detaljer

Att komma ut ur bubblan

Av Marie från Ö-vik

Jag trodde kupolen var gjord av pansarglas, men den var gjord av is. En dag när jag grät så smälte glaset till min förskräckelse. Jag flaxade med armarna, men där fanns bara luft. Plötsligt iakttog jag inte omvärlden, jag satt mitt i den, världen. Jag kunde höra knastret av mina egna fotsteg mot gruset. 

Hade det alltid låtit så? 
Det hade jag aldrig lagt märke till. Ett sådant förträffligt trivsamt ljud.  Vilka intryck, vilken HD. Måste sätta mig ner och ta igen mig. Fäller ut handflatorna för att ta emot mig. Trycker ner dom rakt i ett parti mossa. Mossa, ett sånt majestätiskt mysigt material. Så frasigt och krispigt, nävarna är lika lyckliga som gommen när den äter våfflor. Måste provtrycka mossan några gånger extra. Måste ta av skorna och provtrampa lite också, några trivseltramp. En sån fröjd för fotsulan, cant get enough. 

Ett dricksglas. Det är blått med inbyggda bubblor. Så fint det ser ut om man håller upp det mot solen. Det är som att dricka vatten ur en diamant.

När kom alla vackra saker hit? 
Eller kanske är frågan felställd; 
Vart har JAG varit? 

Jag har varit under samma himmel hela tiden 
bara inte här.  Hur kan Jaget anses vara det mest centrala som finns, om det så lätt kan upphöra att existera? 

Är inte Jaget en sådan sak som värderingar, åsikter, känslor. Men om man saknar det, så är man ingen? 

Alltså kan man vara både Ingen och Någon. Men visst, kan vara kul att variera sig. Men jag föredrar att vara Någon. Och det är det man förväntas vara. Alla frågor är byggda på att den som får frågan är Någon,  tex Hur mår du? 

Vill du ha ost eller skinka på mackan? 
Vilken tröja är finast av dom här två? 
Vilken är din favoritfärg? osv. 

Det är enklare att tycka saker på riktigt, än att behöva hitta på för att vara artig.

Så därför är det bättre att vara Någon. 

Förlåtelse

Av Lars från Stockholm 

Om man sagt eller gjort något dumt

ber man om ursäkt

Om man råkar knuffa till någon

eller trampa nån på tårna

då ber man om ursäkt

Det kan vara svårt att ge sig själv förlåtelse

Till exempel när man blir förbannad

av att ha missat sin buss

Varför ska man be om förlåtelse

för sina synder i bönen ”Fader vår ”

När man vet att man inte har syndat

Domsöndagen

Av Lars från Medis 5.

Jesus återkomst

Jesus återkomst

Jesus kommer snart

Han kommer bli förskräckt

Han kommer bli förvånad

Tåg bilar bussar flygplan

Stress mycket folk

Han blir glad när Stefan Lövén är statsminister

Det vackra vädret

Han blir glad åt operamusik

Det är min grej

Musikaler, jag tror att han tycker om

Jesus Christ Super Star

Han kommer att njuta

Jag gissar att han har humor

Jag tror han har humor

Han kommer skratta åt filmen SOS

När dom åkte i sjön

när dom vispade glass

med båtmotorn

En del tror att han hittar på

Jag tror han kommer tillbaka

Kommer nån och säger att han är Jesus,

säger jag ”Äntligen”

Superfarsan

Av Kristian från Ö-vik

Min pappa är en superpappa

Han är bra 

Han är bra

Han är min bästa på att hjälpa mig att bygga hus till mig
Det är på väg och blir snart klart 

Pappa är lång som en flaggstång utan knopp

Han är gammal som en gubbskrutt.

På vintern när det är mycket snö ska jag och pappa åka snöskoter

Ett liv 

Av Helena  i Vällingby.

Ingen härinne frågar vad jag gjorde
I mitt liv.

Det verkar som om de tror
att jag kom till världen så här
och vill ha deras sympati.

Ingen härinne verkar vilja lyssna.
mina ord kommer inte ut rätt.

De säger ”ja, ja..”
De orkar inte vänta.
De vill nog inte veta.
Det låter kanske fånigt,
men det är faktiskt sant.

Vi har alla levt ett liv.